Del 3 - kapitel 1

**************************************** från OGRÄS memoarer - del 2926/ OGRÄSmmemoarer del 3 kapitel 1 Outärdligt störd, av en v-randtaggad cirkelklingas vevasst skärande och snart urdovt sorgmorrande läte, drogs hela min sinnekropp in i vildvilset ituskuren våldsklagan från en via sågfack just framskjuten trädstam, eller snabbklyvd gren. Medan den under överlägset stålhårda smärtspetsar i motståndshetsat ta ndbett obetvingligen föstes undan från levande närminne av sitt enskilda ursprungs trygga rotsänke i mustigt mörker, och den vindsmekta uppväxtens översta ljusstigarkvist. Snart, i avkortad styckeexistens, skulle denna stolta varelse bitslängas i tillfällig hög. Senare såg jag att en trotsmättat mjuk, milt solstrålefärgad och doftande träspånekulle hade växt upp under hanteringen av kaparens nu likgiltigt stopptysta hjulklinga. Den upproriska sågsången berörde mig djupt - kunde inte glömmegömmas hur spännande boksidorna under mina ögon än var. Gick genom märg och ben: från bark till kärna, tog korsvågat avtags vinande vänväg genom mina skärrade hjärnvindlingar och kroppens alla nervspetsar. Så - efter avbrotts tystnad: lugnt borrande ett tag utifrån trästockens periferi, igen. Och igen. Just minnesväckta gör upplevda vedkapningar ännu ont i hela mitt själv, skriar genomträngande vasst. Hårt. Av övermakt förs jag samman med ett närstående väsen, till gemensam upplevelse. Genom en plågoandes i oss smärtsamma övermakt. Outhärdligt passiviserande: dödsödsligt vevärkande - i höstlig frostdags klara Unnenkyla. Med abrupt tystade ljudvågorna ännu ekande runt Lillestugslängan på Alebos bakgård, och här i mina äldredagars vindslya. Pappa högg sedan veden i lagom stycken, till en jättehög. Så småningom bad han Ulla och mig att hjälpas åt med att bära in och stapla vedträskörden i vedboden. Trädoften njöt jag lika mycket av då som jag gör nu. Vi aktade oss för kådklibbiga granstycken medan vedfamnar lades från fotknölar till vår dryga huvudhöjd. Faderskapet självt travade det som måste högst upp, invid taket. I detta arbete var vi tre alltid mycket goda kamrater, som tillsammans ordnade så bra vi kunde för att slippa frysa under den kommande vintern. Vintertid skickades vi ut dit för att hämta lagom fylld korg med eldfängt bränsle, för påfyllning till kökets alnemätta vedlår samt för öppen spis och kakelugnars svarthungriga gap. Vi fick till vana att passa på med det vid kvällningens dassbesök, innan iskylande mörkret tätnade och plågade vår av yllekläder otillräckligt skyddade hud. Så var det före 1900-talets halvsekelskifte, som inledde den stora och stiligt vitblänkande AGA-spisens lucköppnarperiod i vårt kök. Och innan hela det då äntligen rör- och elementförsedda husets värmepanna installerats i brygghuset. Senare behövde vi mest bara sköta hämtandet av bränsle i form av lyxvedträn till hallens öppna spis - den murades genom försorg av en bland ägarna en bit in på 20-talet (liksom installerandet av eldstäder i matsal och tambur samt de vackra kakelugnarna i gästrummen: som vintertid dock mycket sällan kunde användas förrän det hemskt dragiga huset vinterbonats till åretruntöppningen 1950. De bars bitvis bort, ihop med spegeldörrade klädskåp och tvättkommoder, för att ge plats åt garderober samt hyllspegelinrett toaletthörns väggfasta porslinshandfat med rinnande varmt och kallt vatten.) Kaminen i Lilla matsalen fyllde vi med koks, till efter några år då det också där byggdes öppen spis. Genom lillestugdörren tog vi, undere hela vår Alebotid till 1963, vedstycken och pinnar att noga placera runt en till löst skrynklad boll ihopkramad tidningssida. Inför gnistlågande medverkan till värmande trevnad från härdad eldstads askbotten, under kalla uthusaftnars skönsprakande melodier ur orytmiskt flammande kagelugns- eller köksspiseld. - Titta nu, sade mamma mer än en gång och bad mig se ut på min far genom kökets fönster. Se hur han står där och njuter åt anblicken av vedhögen han fått ihop. Måste ibland ta en rökpaus bara för det. Beundrar sitt verk. Ett stort berg, nästan. Så stäIler han sig alltid och tänker efteråt, när han tycker att han har varit dukig och gjort något riktigt bra. Försjunker liksom i det. Begrundar. Funderar på om han ska göra sin hög till ett ännu större berg. Redan idag. Den här avståndstagande betraktelsevinkeln på sina förment (och fysiskt faktiskt, ofta) överlägsna män, samt - för inte länge sedan - förmyndare, tror jag har varit mycket vanlig bland kvinnor. Är kanske en dotterärvd attityd än i dag. När jag senare i livet drog mig till minnes de här påpekandena vid vårt diskbänksfönster tyckte jag att mamma för mig borde ha uppmuntrat denna förmåga som min far utvecklat (...och lagom ironiskt var det väl just det hon gjorde…). Till att kunna glädjas i det lilla, åt sådant som man förmått göra riktigt bra. Sa fint som möjligt. Kanske tusenkonstnärligt Jag uppmuntrade mina barn till det – också mig själv - i stället för att ständigt söka andras godkännande och gå in för anpassning efter omgivningens ofta nyckfulla eller likgiltiga tyckanden och låtanden. I senkommet uppror mot min mors vedbergssarkasm, kanske, försökte jag inpränta i mig själv och mina barn att yttre framgång och beröm är rätt oväsentligt - leder mest till tomhetens alienerade tristess. Tänkte att vår tävlinginstinkt i längden nog mår bäst av att uppmuntras till utmaningar av och mot den egna förmågan, efter förutsättningarna till olika tillfällens övning i livskonstnärskap. Hellre än att vanemässigt utsätta andra, eller sig själv, för jämförelsevist ofta hopplösa tillkortakommanden. Men vårt samhäIle har nu blivit så inriktat på medieytligt matchandes ögontjäneri att många riskerar att förtingligas till prilligt lyckopilliga saksjälar och konsumentrobotar - förströelseberoende pryldyrkare som riskerar att förfrämligas i objektskärpta jagvärldens infantilt splittrande omognad med sentimentalt egoin-riktade målfälla. Att mamma gjorde mig uppmärksam på självbeundrandets nackdelar har säkert varit ovärderligt för min utveckling. Men då, när det begav sig, uppfat-tade jag det mest som hånfull anmärkning som kastade löjets skimmer över pappa-jag-paret: vi började alltmer sammanfalla till ett väsen i min ännu halvdana och ganska omedvetna subjektvärld. Också jag brukade ju gärna stoltsera när jag gjort något bra - ju fler påtalade jämförelser som inbegrep fader Ernst och mig desto mer övertygande blev i min föreställning bevisbördan för att vi egentligen var samma horribelt haltande person och fån. Huvudsakligen. Att hon hon under några år ganska ofta delgav mig sitt missnöje berodde nog inte bara på att hon såg det som ett sätt att indirekt fostra eventuellt lata böjelser i mig. Hon genomlevde en svår period av sitt liv och behövde syndabock att lasta över en del på. Brådmogen kom jag tidigt i puberteten samtidigt som hon trädde in i övergångsåldern, från halvsekelskiftet av helårsbundna plikter alltmer pressad medan mörka vinteridevilans relativa lugn och ro mellan strögäster och kalasarrangemang försvann. Nu hade hon ständigt att möta inkvarterade främlingars skiftande förväntningar. Trycksvängningarna i hennes inre värld förvärrades naturligtvis av överansträngning och gjorde henne under flera år labil och lättirriterad. Efter Alebotiden såg hon mycket positivare på sin make – det var uppenbart, och det omvittnade de båda två, att de på Ryalyckan fick flera år som harmoniska och uppskattande vänner. Efter mycket slit i livets strid tog de vara på tiden att resonera om och inkännande försöka begripa sina erfarenheter utifrån till stor del gemensam minnesfond av medmänniskor och samhälleliga händelser. * * * Mer än gärna hölls jag i vår gästfria Lillestuga med dess ganska ofta regnfuktiga skogskantskuggas strävluft av nässelsnår och hönsburlukt tätt invid fönstren. Där, ovanpå vårt sommarbo, gick skorstenen upp genom oinrett loft som vi då och då rumsterade i när vi var i lektagen. Vid dess luckdörr i yitterväggen stod nästan alltid en stege: äntrande dess översta pinnar upplevde jag min första skrämmande svindelattack, blev plötsligt höjdrädd och undvek i fortsattningen att använda den till nödutväg eller geningång. Längst bort i den röda uthuslängans andra ände låg ännu framemot halvsekelskiftet två dass med tre respektive två hål vardera. Därintill vedbod och garage med gott om sidoutrymmen för cyklar och annat under innehållsrika långhyllor. De senare användes också som trappsteg för att ta sig till loftet och över mellanväggen till och från vedboden. På baksidan fanns vid dassgaveln en liten dörr varigenom fyllda skithustunnor togs till tömning . Rysande av busig nyfikenhet gläntade kamrat Mona och jag i den dörren ett par gånger. Men vi såg i dunklett inte ens skymten av fina gästers skamliga ändor, som vi hade tänkt avslöja för våra oskyldiga ögon i dassuträttande skedet av deras hålsittning. Den hemska sensation under exkreationens akt, som vi varit ute efter, gavs oss desto tydligare genom våra finkänligt nosande näsor, så nakenstudiets expeditioner runt bakre scenregionerna fick brått slut. I den pensionatrörelsedriftiga värdfarniljens knappt tilltagna lya hade rummet rustats med vitmålad rull- eller skjutdörr till ett än mindre kök. Med en ringhällförsedd liten järnspis som gav underbar värme samt kok-, stek- och bakplats för dem som en eller flera vinterhalvår bodde här: som min syster Ulla med växande familj, innan dess pappas åldertigna styvmor Hulda och vår Kusin Allan från Tiraholmstorpet Hagen: strax innan han gifte sig med mycket vackra Anna-Lisa I Hässlehult. Båda utrymmena hade även vanliga dörrar till en korridor med vid bortre väggen ett i ljusgrön nyans målat hyllskåp, inbyggt från golv till tak. Här hade vi "vårt eget" från tidig vår till höstkantens, för oss i viss positiv mening, gästfriare årsperiod. Denna av mig djupt älskade uthusgavel blev vårt helt egna viste först från 1947, då Alma från Perstorp på Bolmsö slutat som Alebos mångåriga kokerska. Till dess var utrymmet bak rulldörren hennes strängt avskärmade sommarrevir. Spisen var då övertäckt med vaxduk och vacker dukbrodyr - därpå stod blomvas och ställdes ting som på vilket bord som helst. Det hände att vi i regnigt råkalla kvällar tände en underskön brasa i kakelugnen, men sällan i den lilla svarta järnspisen. Dess sot- och trädoftande trivselvärme upplevde jag mest med pappas styvmor, tant Hulda, som var bostadens invånare under ett vinterhalvår, och med min syster och svåger som från hösten 1953 under ett par år redde sig ett trivseltjäll där. I korridoren fanns nära ytterdörren en innehållsrik kommod med i handfat, vattenkanna och tvålkopp i första hand. En lockförsedd slaskspann fanns på dess vänstra och en papperskorg på dess högra sida. Däröver en spegel samt en långhylla som sträckte sig längs hela väggen – tror jag mig minnas. På dess undersida fanns hängkrokar för klädesplagg. Vid kortändan mitt emot ytterdörren låg det förutnämnda storskåpet med rymliga och av diverse tygkvaliteter (samt malkulor) doftande hyllor. Där tog ett ganska långt bord sin början, med mangel ovanpå. Vår ofta dagtjänande hjälpfru och alltiallo, Karin "Ruff" Johansson, städade en hel del och skötte vanligen grovgörat i tvättstugan. Hon och något annat av oss fruntimmer, eller pappa ibland, hjälpte henne med att lägga klädstreckens lagomtorra lakansskörd: vid tjänlig väderlek gärna ute på bakgårdsbacken. Därpå hölls pappa vid Lillestugans korridorbord med vittfamnande manglandet. Samma behandling som lakanen rönte mängder med bordsdukar , servetter och hand-dukar. Örngotten inte att förglömma - banden skulle också vara någorlunda släta och snygga. Stryka slapp han, kanske för att han vägrade (liksom han inte ville göra sig prydlig till att tjäna som servitör - utom lite periferiskt, vid storkalas, samt vid begivenheter i trädgården). Men i övrigt hanterade han omsorgsfullt efterbördan till den sig evigt nygenererande vittvättvåndan. Förr hade dess huvudakt ägt rum nere vid sjön, tills vi efter krigsslutet (nog 1947) under den tillbyggda matsalen fick källare med maskinrustad brygghusstandard. - Det var tider det! Då, när man verkligen visste vad hårt slit med tvätten ville säga, minnessuckades det en och annan gång omkring mig. Då - när den blöttunga vittvätten i Alebo hanterades av starka och allt muskulösare armar vid Unnens strand. Nära det röda träskjul som dåförtiden fanns på den sida av badhuset som vette mot trädgårdsmästarens framemot halvsekelåren växande längor av binderiskjul och drivhus. Efter varierande tid i kall blötläggning för smutstyget gällde rödskrubbade händers såptvagning på hårt räfflade tvättbräder. Till att börja med i skållhett vatten och så småningom kokbubblebehandling som efter ett tag gavs hanterbar temperatur. Det drevs i kok i en mycket stor gryta, undertill vedeldad och upptill försedd med ett högtsträvande plåtrör varur rök steg mot skyn. Men vinden var inte ailtid tjänlig . Den blåste då och då upp sig och svepte i tjockt rökbemängda kastbyar ner vid sidan av kokgrytan och blandades med vattenångan runt den; skarp - och linnetygmättad - kändes denna luktförening av otyglade textiliers fläckrester i tjock såpångerök. Vindkasten omsvepte och halvkvävde ibland dem som slet med tvätten, ofta var det mamma och pappa själva, så att de tårögda bröt ut i hostanfall och klagoljud. Vattnet i de stora tunga karen - något av trä, de andra av zink - skulle titt som tätt hällas ut och fyllas på nytt. Det var svårt att undvika att bli nerblött och under vinterhalvårets tvättdagar blev lemmarna mer och mer steifrusna av väta och kyliga vindar. Ändå hördes ofta skratt från dem som hjälptes åt med skrubbande tvagning där nere vid sjökant///35/92+96och ämbar. Till och med när de tyngdes av slavgörat att från tvättbänkarna bära korgar med urvridna men dock blöta lakan uppför backen. Självtrycket av nedforsande kälivattnet under jordskorpan bjöd motstånd så att stegen kändes mer än dubbelt tunga just vid backkrönet invid landsvägen, även utan bördor att bara. Humom, sjävironin och lyteskomiken - över egna eller kanske varandras klämda brännsår vid isskärande tillkortakomrnanden – brukades vanemässigt som verksamt medel mot både värkande muskler och sårslitet knogskinn samt monotont arbetes tristess. Så lärdes jag av vuxna runt mig att uppleva tillfälligt svåra bottenstunder med verkligt överseendes från-ovan-distans. Från Lilllestugan, förbi gamla brunnen vid bäcken och matsalsgaveln, fastnyptes sedan tvätten av ibland köldstela fingrar i långa linor; hängtorkade så till konstlös men gärna rent vindsmattrande arbetsglädje för kaffestundssugna arbetsgänget. Vid det laget rusade vi barn, lycksaligt stämda i nyskaparsceneri runt tvagtvingat tyg, gömmelekande oss undan vuxna blickar. Dar ilades mellan och genom stänkvattniga vitflakens döljande ridåbanor - kvickt för att inte bli genomblötta och sura in på bara skinnet av överraskande drag och slängar i motblåsande plask- lakanssjok. Vilka både nu och då ville ge våra våtsmisksmitande kroppar bredsides kallduschar. Ett av mina allra första minnen härrör från trädgårdsmästarens gamla jordgolvade trälänga med dörr några meter från sjökanten. Jag är kanske bortåt tre år. Står ensam vid dörren ditin, med andra barns röster en bit bakom mig vid strandens vassrugge. Här ar rätt mörkt men längre fram faller ljus in över långbänk från ett litet källarfönster, nära det ganska låga taket. Det doftar intensivt och intressant. Mina näsborrar provar lukten: bemängd av mull, blandad med gödsel samt friska blommor och vissnade växter. Om vartannat. Några månader senare sade trädgårdsmästaren mycket allvarligt till mig att jag alltid måste hålla mig på golvet där - och att jag aldrig mer fick komma dit ensam och leka. Det var 1942. Efter den kalla krigsvintern då jag gått ner mig och varit nära att drunkna i bråddjupshålet som han gjort i sjöns is, att hämta blomvatten ur när kylan gjort hans brunn och slangar oanvändbar. Den har gången råkade han komma runt hörnet och överraska mig där jag krupit upp vid sidan av det stora väggfasta karet av cement, mer än meterhögt vattenfyllt. Fascinerad lutade jag mig just över kanten och såg ner på färdigbundna begravningskransar som stilla flöt på vattenytan för att hålls friska. I väntan på dödstrotsiga Jesuskorsets förevigande ceremoni, vari de skulle bilda färgrikt upplyftande och till livsmod inspirerande blickfång. Under de närmaste åren hörde våra grannväxthus till Monas och mina käraste lekplatser. Den tungt varmfuktiga luften där, med starkt fruktbar lukt av jord och vaxter i olka stadier av förmultning, med livscykelns mildare dofter inblandade, gav åt våra lekar en spännande exotisk - rent magisk! - prägel. De gick mest ut på att tävla i hur långt vi utan att upptäckas kunde smyga nära och lura på det strängt arbetande trädgårdsmästarparet. Som ofta befann sig i det nytillbyggda så kallade binderiet. De hette Anna och Ejnar Nilsson och var i likhet med Sunnerskogsbonden Tore - då ännu inte gift med vackra och rara Gulli - nästan otroligt hyggliga människor som aldrig någonsin blev irriterade på oss. Åtminstone visade de det inte. När vi blev lite större hände det att vi i mörkningen lekte spöken och försökte skrämma både dem och andra bybor med mystiska ljud och knackningar, där de i hemfrid satt vid tända trivsellampor. Vår egen skräck för hemska vålnader försökte vi så bota genom att kontrollera spökeriets utformning. Ingenting borde finnas som var farligare än vi själva, föreställde vi oss kanske, vagt. Vi busade inte bara mer eller mindre klumpigt och oskyldigt runt växthusens begivenheter utan nallade även av knappt mogna tomater: friskt starka i smaken, mycket saftiga och goda. Hänforande vackra dalior i underbara färger var annars den stora specialiteten . De drevs upp i sängar på en äng intill Sunnerskogs beteshagar, mot byhållet. Lasse Lind hette den magre, tystlåtne och i lugn vänlighet allra sagolikaste arbetaren i grannparadiset. Genom några av mina uppväxtår såg jag honom gå böjd där: grävande och pysslande förmådde han daliaplantoma att färgfrossande växa sig ståtligt höga. De föreföll oss respektingivande vackra, dem tjuvbröt vi aldrig av. Ejnar och Anna bodde i en låg stuga med ett par små rum samt kök och hall, vägg i vägg till skjullängan som rymde binderi och kontor. Under sin tid där fick de två barn: Sture och Margareta. De var yngre än vi båda som i grannområdets lekkrets var dorninerande amasoner. Men de ingick i våra stundom vilda lekar ihop med Monas småsyskon Jan-Åke och Rose- Marie. Ibland var också Märta och Yngve Svenssons pojkar, Rolf och Tore, med i vårt gäng. Gamla Linnea, mager, lång och lite krökt i ryggen, bodde i det mycket gråa hus som heter Dalhem och runt sig och den lummiga trädgården hade en högvuxet grönskande syrenhäck med omväxlande blå, rosa och vita blommor. Invid detta ställe, snett bakom i backen, fanns byggnaden som brukades till andelsslakteri. lnnan Monas åkeriägande far Åke Danielsson började köra traktens djur till slakteriet i Halmstad hördes härifrån i tidiga onsdagsmorgnar hemska skräckens tjut från dödshotade djur, ännu några år in på 40-talet. Under ytterligare några år hängde jaktlag i det slaktskjulet upp och efterbehandlade sina älgar. Kanske också en del andra byten . Smygande lurpassade min vän och jag även där. En gång. Med ålderns rätt livstrött dog så småningom Linnea borta på Dalhem. Huset köptes och renoverades av trädgårdsmästarns som där fick det stort och fint med blank AGA-spis, badrum och allt. Men Anna fick få goda år där: hon drabbades av svår struma och syntes sedan aldrig, inte ens i trädgården kring huset Pappas styvmor, tant Hulda, var vår alltid vänvarma åldermor och bodde alltså hos oss i i Alebos Lillestuga vintern efter det att Fransabo sålts. Därpå skulle hon för ett par år ha husrum i den lilla stugan vägg i vägg med trädgårdsmästeriet. Det var ingen lång flytt. Bara nerför backen, till början av Aleboallén nedanför slänten snett över vägen togs hennes saker och ting när hon måste flytta bopålarna . Så som genom tiderna ofta varit gamlingars Iott. Periodvis bodde Hulda också i Halmstad hos sin dotter Elsa. Men ibland var det i stället den senare som med sin flicka Catarina kom till Unnaryd på besök. De dagarna blev stämningen i Alebo med ens gladare för mg. Fast i början var jag svartsjuk när mina unga fastrar, deras bror John också för den delen, i tät följd fått sina första barn. Plötsligt var jag inte längre den minsta som fick särskild uppmärksamhet vid släktträffarna . Kusinkonkurrensen var svårsmält. Och den fick mig att förstå vartör Ulla emellanåt tydligt hade upplevt mig som en stötesten, som hon då och då fick för sig att fostra genom tålamodsfrestande prövningar. Viskande retade hon mig för min potatisnäsa och fula uppsyn tills jag skrek ikapp med henne när hon ropade till mamma att jag var dum och arg och slogs. Vår moderliga domare kom och bannade mig för att jag var bråkig. Det upprepades såpass många gånger att man kanske kan säga att ett visst reaktionsmönster uppledades för min ledsna ilskharm under växelverkan med binjurarnas adrenaiinskurar. De flesta småsyskon har nog erfarit en tvehågsen familjemedlems uttrycksbehov i rollskiften från prövande piågoanden till hygglig kamrat, som inspirerar till leklustiga äventyr. Närmast badhuset som blev annex låg, åt Lidhultshållet till, ett gammalt ovanligt långt enplanshus där gamla Britta-Stina bodde. Hon var Tore i Sunner-skogs farmor eller mormor, tror jag, och förekom i min barndomsvärld bara i ett smalt fönster. Därifrån brukade hon till vår förskräckelse hällla ut slaskvattnet och sin pottas innehåll, ner i diket som flöt därunder för vidare befordran ut i sjökantens vassrugge. Annars syntes hon aldrig till - huset låg där så grått och tyst. Det vitmålades en gång, men väders slitande tand hade dystergnagt dess lysande färg. När vi barn hörde slaskfönstret öppnas tystnade vi respektfullt. Hon såg fruktansvärt sträng ut och låtsades aldrig om vår existens med ens en blick. Vi var rädda för henne. Mamma och pappa hade varit mycket allvarliga när de sade att henne fick man absolut inte reta, inte på något sätt. Det kunde vara farligt. En dag sades Britta-Stina ha dött och var sen helt borta ur vårt grannleds-medvetna följe; hon oroade oss inte mer i det smala fönstret. Aidrig mer öppnades det av en varelse som vi inte fanns till för, med en mager och i vår fantasi hotfullt klolik gammal kvinnohand. Bortom Britta-Stinas stora trädgård, snett nedanför tanterna (Brun, Grön och Gredlininspirerande, ungefär…) Hellströms hus, bodde Linne (namnet betonades ej blomsterkungligt utan som lakansvävens tyg). Kanske hette han egentligen Linus, men det var det aldrig någon som sade. Han var nog i Linneas och Britta-Stinas ålder: så där runt de åttio när jag var femårsåldern. I min förställningsvärld kom han att personifiera den gode gamlingen och fyllde i viss mån tomrummet efter min morfar och farfar - de båda som dog ett tiotal år innnan jag föddes. Hans hus var stort: i två våningar, rött och underbart. Det låg nära strandkanten, med brygga och båt nedanför kökstrappan. Nära snett över vattenskvalpade sig Kärleksöns strandkanter med stiliga tallar, däribland det trädoftande klätterträdet som var det bästa i världen. Med mjukblankt kopparfärgade barksjok: farligt hala.

ANDRADELEN = Del 2-2: kapitel 2

  Vinterhalvåren i slutet på 40-talet tror jag att mina föräldrar, och vi som familj, hade den bästa tiden under Aleboåren. Uti trygg bygd, i fredligt och inför framtiden förtroendefullt land där omvärldens krigshärjade spår  försvann alltmer.   

Sandkvists i Alebo 1948

      Vackra höst- och vårdagar hände det att vi körde  mamma till och från vistelser på pensionat i naturvackra  Hestra vid Taberg och i Simlångsdalen. En annan gång föll hennes semesterval på Bolmstads säteri. Så unnades hon själv njuta några dagars vila, uppassning och lättsamt sällskapsliv i  skön miljö. Under lågsäsong kom värdinnor på de där pensionaten i sin tur för avkoppling hos oss.

      När hon var borta brukade Ulla fungera som husmor, men vid ett tillfälle var hon i Värnamoskolan och jag fick axla ansvaret för måltider och ordning där hemma. Vilket jag stortrivdes med – all mat var förberedd, pappa tacksam och vänligt uppmuntrande, så uppdraget var inte särskilt svårt att utföra för den tioåring som jag då hunnit bli.. 

Augusta Palmskog

      Detta var en av de två eller kanske tre gånger som mamma under de åren åkte till Stockholm och hälsade på gamla trogna gäster därifrån, som blivit vänner och bjudit dit henne. Hon bodde hos Augusta Palmskog på Artill-erigatan och kom hem i en sky av Östermalms-finhet runt presenterna hon packade upp. Bland annat från Svenskt Tenn på Strandvägen, ty en av dess chefspersoner brukade också bo hos oss. Mamma talade under årens lopp drömskt om föremål hon beundrat där och ville vid senare huvudstdsbesöken hos mig att vi gick en runda dit.

Greta Malmberg

      Den mycket stiliga, stolta och vanligen varmhjärtade Augusta Palmskog hade till och med sträckt sig till att lämna av mamma på Narvavägen hemma hos Greta Malmberg för några timmar – fastän just fruarna Palmskog och Malmberg vanligen såg sig som bittra fiender. På grund av att den förra var hängiven major i Frälsningsarmén och visat sig vara rustad även till  ordkrig mot judar - hon ansåg att de bar skulden till Jesus död. Vilket hon vid ett par av de religionspolitiska diskussionerna bland gästerna på Alebohallen försökt överföra tpå Greta Malmberg, som varit gift Levi och upplevt äktenskapstillvaron i kosmopolitisk och ekonomisk mycket ambitiös krets.

1949, på hal is,Ulla i gula samestövlarna 

       Det var som minne av ett Stockholmsbesök, det när jag var husmor i Alebo, som mamma gav mig en liten lapsk kalottmössa. Med stor tofs: mycket färggrann och fin. Men en sådan mössa hade aldrig förr setts i Unnaryd; första gångerna jag hade den på behandlades jag som konstig främling – en märkvärdig typ. Min mor utmanade omgivningen genom sin utstyrsel av oss... Ulla fick vid tån uppsvängda samestövlar, av ljusgult renskinn med mönsterristning. Mycket imponerande. Tja, mamma hade ju varit norröver...

Tre gamlingar  fotograferas i mammas salong  i början på 
50-talet: fars fastrar Jenny och Brita med  bror Noak. Ma-
donnahuvudet,  bland  gröna blad  vid fönstret, är det ena 
av  tre som hon  prydde våra  relativt privata väggar med. 
Inga  andra direkt religiösa symboler  ingick  i inredningen  

       I lilla matsalen vid köket hade mamma börjat  inreda salongslikt med den fina sekretären, som jag sedan alltid förknippat med Birco, en soffgrupp i rokokostil och andra vackra ting. Flera av dem köpta av skånske antikivitets-handlaren  Arthur Sjöström. Under flera år bodde han periodvis i Alebo, hans centrum för fyndrundor i sydvästra Småland. Byns för stor charm och högtstående målarehantverk berömde Rose Bergström, som mellan världskrigen från Tyskland flyttade till byn med sina föräldrar, lät vackra pastelliljeblad i rosa samt ljust grönt och blått pryda de fem vitgula dörrarna i det rummet (de till kontoret och mitt rum försvann i ombyggnad, så i dag finns där bara tre). Mamma klistrade sedan funkisenkla vita plastbokstäver, stavade PRIVAT, på dörren från tamburen. Inte för att den ofta gled igen så att det avskilt privata gällde. Men ändå. Den kunde hädanefter stängas med liksom större eftertryck.

      Ett piano erövrade nu vårt hus. Att spela på det blev ett oerhört berikande inslag i mitt liv. Många lektioner med skalspelande och finesser för  fingersättningen nötte jag in utan piano, spelade läxorna mest i huvudet. För jag kunde klinka irriterande ljudlåt eller ekvilibrera fantasirikt mästerskap nästan enbart när det var tomt i huset, eller så gott som tomt. Gästerna fick inte störas. Självklart inte - det hade jag insupit med modersmjölken

      Jag älskade den gulvitröda stora boken med Anjous pianoskola, som jag ärvt efter Ulla. Hennes namn stod prydligt skrivet på försättsbladet. Jag skrev aldrig dit mitt; min handstil var så ful. Den imponerande översiktsplanen i den, över klaviatur och notsystem, tedde sig för mig som invigningsnyckeln till hela världens mysterium.

       Än i dag ser jag den som en sådan och tar ibland fram den ur notbunten, till begrundan. Genom 
den där givna teckeninvigningen 
lärde jag känna alltets vibrerande spännvidd, nivåtrappor och villkor
för ljudliga harmoniers och disharmoniers taktiskt samberoende klangdimensioner. Vid en tid då dörren till matematikens och fysikens övriga symbolkammare stängdes för mig.

När jag just läst Viktor Rydbergs

Singoalla fick jag detta musikblad

i min notbunt. Och blev, förstås,

än  mer  romantiskt  främlingsfäst.

          Detta oftast inte uppenbart som privat skyltade rum stod vanligen öppet för alla. Särskilt under högsäsong då det var genomgångsrum till två rum för gäster vilka under vinterhalvåren brukades som sovrum för värdfamiljen. Men innan jag satte mig vid pianot stängde jag alltid dörren, så att  tambursidans privatskyltning blev synlig.  I vårt hus inhysta främlingar som ville spela lät den alltid stå öppen.
       Instrumentet kunde, av somliga 
bland oss som försökte behärska dess klaviatur, förmås till så fint anslag att tonerna faktiskt smektes ur det och in i hjärtesträngarna på oss lyssnare. Alla tyckte mycket om dess klang.
      Detta för mig magiska piano var det enda ting jag riktigt önskade att få från mitt födelsehem när det såldes 1963. Men mamma och pappa sade att det borde följa med lösöret, som till större del ingick vid försäljningen. De ville hellre hjälpa mig med pengar till att köpa ett i Stockholm, för det i Alebo var mycket stort och tungt och svårflyttat.
      Inte var det lättstämt heller. Han som brukade stämma åt oss var en rar gammal man till amatör som blott och bart benämndes Lundh. Vi fick noter till musik som han själv komponerat.  Ibland sjöng och spelade han, däribland Gubben Noak med väldig bravur - och med äventyrligt imponerande melodislingor som jag dittills aldrig hört. Han sade att han i ungdomen varit nära, mycket nära, att göra operakarriär… 

       En gång försökte han stränga pianot till att bli alltför högstämt. Med en väldig knall ekande i det vintertomma huset, där just då bara jag var hemma, sprack innandömets metallram  -  det som skulle hålla strängarna perfekt spända. Han sade ingenting till mig om det, gav sig snabbt iväg utan adjöhälsning och återkom aldrig. Efter den smällen höll pianot dåligt den allt oftare behövda finjusteringen.  

Mer lättspelad tycktes mig  Chopins Valse Melancolique.

      Vid de tillfällen då jag kunde spela på riktigt, utan att störa alltför mycket, njöt jag desto mer av det: gick in i tonvärlden med hull och hår.

       Så småningom kom jag mest av allt att älska Chopins Polonaise i assdur; skaffade noterna och övade och övade. På egen hand, för min lärare - vår kantor Herman Johansson -  bara log och skakade på huvudet när jag bad honom hjälpa mig i det konstskapandet.
        Jag njöt mycket när jag några gånger lyckades hänföra mig själv under fingerbriljeradet med  ett par av de underbaraste partierna. Men händerna värkte efteråt.

Med Brevet från Lillan - så jag sjöng
med inlevelse även ''Pappa  kom hem''...

       Ibland sjöng jag också. På begäran för mamma: favoriterna var Marzians Aftonklockor och Schuberts Ave Maria. Dessutom När ljusen tändas där hemma. Känslosamhetens dammluckor riskfrestades runt minnestårars flödestryck – hölls dock kontrollerade under hennes moderliga  risknivåer.

     Pappa, som då han var ung hade spelat dragspel ihop med två violinister i dansorkester och ännu ibland gjorde det på Alebokalasen, inköpte noterna till Hammarforsens brus åt mig. Den och annat hände det att vi spelade ihop. Men han konstaterade att jag hade taktproblem (det har fortsatt delvis karakteriserat mig, särskilt i överfört hänseende). 

Ernst spelemannen en midsommarafton i Vallsnäs på 20-talet, omgiven av
fioler, till höger Folke Kopparslagare.

Själv tyckte jag att det lät mycket pampigt när forsbrus exekverades genom mina fingrar.
     Han gav mig en fiol, som jag aldrig lärde mig spela på. Och pengar till sin syster Berta, min gudmor, som valde ut en tjock bunt med nothäften åt mig. Hon hade som ung drömt om 
konsertframgångar – och fick verkligen publikt bifall, till att börja med, i Eslöv där hon växte upp hos sina ogifta lärarinnefastrar. Sedan gifte hon sig. Därmed gick hon in för att bli glad pianolärarinna vid sidan av plikterna för familjen,  först i Oxie och Svedala samt så småningom i  Trelleborg.

Malena Ernman & Anna Larsson - Barcarolle (Dalhalla 2012)

Duet: Malena Ernman & Anna Larsson Dalhalla 2012 - En klassisk helafton - Barcarolle (Tales of Hoffman - Offenbach) DalaSinfoniettan Conductor: Gustaf Sjökvist

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/Cno_7GNGhdk" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

   ''Kan lille Sigismund rå för att han är vacker..'', sjöng jag ibland. Jämte stycken ur Lehárs
   Glada Änkan  och andra tankeväckande inslag från underhållningens värld. Särskilt gärna
    den nattpos tiva barcarollen ur  Offenbachs Hoffmanns äventyr, som jag råkat få noter

     med dansk text till.              

       I min nothög från faster Berta fanns också operetten Värdshuset Vita Hästen. Den fick jag tolvårig se vid mitt livs första teaterbesök, på Stadsteatern i Malmö. Med Max Hansen som värdshusets spelevinkande charmör - ej min korrekte far direkt upp i dagen. Med salongsstämning och allt sammantaget  blev detta förstås en nästan berusande erfarenhet. Till den upplevelsen förde mig våra gamla stamgäster Astrid och Sture Jönsson som bodde i Skånemetropolen. De bjöd mig med dit några dagar runt nyår sedan de firat jul i Alebo 1950, det  första året vi hade vinteröppet med gäster på helpension.

Min lejoninnelikt revirhävdande och  
dominerande men ibland huskattmjukt
 rara storasyster Ulla:11 år .

:

       Ulla skar sig i fingrarna för att slippa spela. Trots att hon säkert var lika musikalisk som jag. Att hon gjorde något så drastiskt berodde på att hon var ömtåligt stolt och ibland plågades av vad som kallades blyghet. Därför var det nog en pina för henne att spela upp sina läxstycken, särskilt om hon någon gång tog fel på en eller annan tangent inför den snälle pianoläraren. Han, Herman Johansson, var i  tjänst i Unnaryd sedan 1920-talet, som byns folkskollärare och kantor. Han var också far till ett par av Ullas skolkamrater vilka brukade stå vid dörren alldeles intill pianot och med stort intresse följde hennes fingerfärdigheter. Man kan ju få stela fingrar och kanske råka ut för blackouter i mindre pressande lektionsmiljö.

      Så småningom spelade jag även för Hylteskolmusikens magister Svensson. Och för Evy Jeppsson som i kungliga huvudstaden utbildat sig till musikdirektör och gav mig lektioner när hon var hemma på ferier i skogvaktarens röda hus bortanför Unnaryds kyrka.

Pianot och jag  -  tyvärr har fotot fått hundöron,  även på 
 fina dörren till mitt rum där lite av Rose Målares akvarell-
 tonade  liljeblad  skymtar. Jag vrider huvudet  i  hopp  att 
 min skamligt uppnästa profil inte ska  bli alltför uppenbart
förevigad.  Fotot  togs något år efter händelsen som be-
skrivs i texten nedan, då arg Ulla  kom ut genom dörren. 

       Som ofta, när jag hemkommen från skolan kunde finna tillfället väl valt, satt jag en dag uppslukad i ''mitt'' instruments spänningsvibrerande ljudvärld. Sjöng också riktigt högt och påträngande. Dessutom prövade jag emellanåt hur  jag tonglidande,  ömsom så lågt och så högt som möjligt, kunde pressa mina stämband till välljudande nivåer. Plötsligt öppnade Ulla dörren från mitt rum, invid pianot. Hon gick förbi bakom min rygg med en knyck på nacken och intensivt ögonglitter. Medan hon  med betoning på varje stavelse sade: 

              - Mycket man får veta i din dagbok.  Det där ska du     få  för! Vänta bara...

I vår stora bohuseka med utombordsmotor på heldagsutflykt till Jättaberget. Pappa styr.  Hans schakpartner i många år, Hugo på Apoteket, fotograferar. Ulla är som alltid solig och vacker,  medan jag ser lika deprimerat uppgiven  ut som jag var.  Här sitter vi i   samma båt.  Men, som jag förtvivlad skrivit på fotots baksida,  annars snäste hon åt mig att hålla  mig undan  från  henne  eftersom jag var så hopplöst ful och tråkig att hon skämdes för mig och inte ville ha en sån som jag i sin närhet. 

       Tydligen hade hon blivit djupt sårad, långt in i sin egomärg, av det hon genom min ojämnt fula handstil just uttytt som oacceptabel lillasysterkriik. Det  hemska och enda negativa jag skrivit om Ulla var att hon inte tedde sig så snygg som hon trodde. Fast det hade jag mest skrivit för att härma den tuffa huvudpersonen i Billböckerna som ofta kritiserade sin söta förrädare till storasyster: Ethel.

        Mitt hjärta sjönk ner i evighetsdjupnad sorg. Jag kände att Ulla allvarligt menade detta som vidgad krigsförklaring mot mig. Hon hade en bit upp i tonåren blivit alltmer föraktfull: behandlade mig som om jag inte existerade, tyckte jag. Eller hånade mig för att vara ful och löjligt dum. Avskydde förstås mitt spelande och sjungande också, som jag fått en del beröm för.

Ulla på sitt 19:e år 1952,
    då hon arg läste min dagbok.
    Jobbar i Alebo. Dansant och
     omsvärmad. Tuff och sportig,
      simmar långt var sommarmor-
     gon. Här på tvåmila cykeltur.

       Vid den här tiden hade jag till på köpet uppmuntrats på teckningslektionerna och genomgick en lång period då jag utöver musicerandet njöt storligen av att efter påfrestande ensamdagar i skolan rita, måla och drömma mig in i rollen som världens mest geniala konstnär. För det ändamålet omgav jag mig med inte bara egna alster utan låtsades, tyst - för mig själv, att vissa tavlor på väggarna i vårt hus penselskapats av mig. Därtill hade jag travar med särtagna bildblad ur bland annat veckotidningar: med karikatyrer och annat som jag lyckades inbilla mig att jag själv var upphovet till.        Särskilt sedan jag kalkerat dem eller efterhärmat deras mer fullfjädrade linjeföring med min allt kortare blyertspenna. En mästerlig eufori erövrade mig därvid. Timtals försvann den svåra verkligheten medan jag omvandlande mina fulritade ansikten till regelbundet vackra. De sköna mästerverk som gav mig sådan skapar- och besittningslust innefattade även ett eller annat av min i teckning, målning och textilt handarbete - kanske i allt - mycket begåvade storasyster. Som jag ju av födsel och ohejdad vana önskade efterlikna i mer än ett självsäkert avseende. Närde nog hopp om att så, äntligen, bli omtyckt och som en like känna mig uppskattad av henne. 

      Jag hade visst ritat av en landskapsakvarell alltför väl, eller om jag storvulet obehärskad  namntecknat ett signatursuddat systerverk som egen skapelse? I sin tur avritat efter skolans samlingsmapp med förlageblad. Min uttryckardrift gjorde då, i vissa stunder, gudsmäktigt anspråk på upphovsskapet till allt som behagade den. Som verklighetsflykting handplockade jag väl all lockande dröm-stödsrekvisita som tycktes erbjuda sig och lekfullt bidrog till att höja mig över vardagens val och kval. Så rustad inspi-erades jag till att lättare glida in i kreativa konstnärsrollens helande värld där eventuella rätt och fel inte gjorde kravfullt anspråk på uppmärksamhet. Lika lite erfor jag behov att kritiskt urskilja enskilda minnesdetaljer under samstämda lyckorusets drömländska högtidsstunder.
      Men min syster kunde. Hon gick inte bara igenom min dagbok utan även ”min konstverksbunt” och fyndsparade i över fyrtio år mitt fuskaregos Ullastulna landskapsteckning med kerstinsk drömmästarsignatur. På 1990-talet sattes den upp till väggprydnad i hennes TV-rum, varpå hon pekade och sade att den tyckte hon mest om av allt jag gjort. Beundrade den så. Tänk... Var det verkligen möjligt att hennes syster tecknade så bra, eller var det någon annan? Ifrågasattes det skammande och anklagande av mästrande storasystern. Då.     
         Hon fick väl äntligen i egna ögon och öron sin hämnd, till slut, för det hon sårats av i mitt njutningsfulla fantasilivs systerhemliga låtsasvärld. Styrkt av förstulen förmedling ur min dagbok i 1950-talets början (och uppmuntrad av - stående snett bakom sig - sin till mosterfamijlstukning stridsfostrade och kampsugna dotter).      

      Lite historik kan nog  platsa;:

       Sällan fick jag kläder eller annat införskaffat särskilt åt mig de första tio-tolv åren; det mesta skulle förr pånyttbrukas av oss som var småsyskon... Men min systers kläder var liksom hon själv välskött snygga, så det var något jag högt gillade.

---  Än dominerar ordet Tillhör följt av ägarsignaturen Ulla Sandkvist, jämnt och vackert namntecknat av vår lärare Herman Johansson, i min högt dyrkade Anjous pianoskolebok. Som jag då och då fortfarande spelövar med. Symboliskt dominerar den i det arvegods av ting och färdigheter jag som minstabarnet övertog, eller insmälte, i uppväxtens samrörda ditt-och/eller-mitt-väv. Det är just i syskonleds skapande eller hämmande konkurrens som vi, likt valpar och kattungar, övas inför kommande vuxenlivets reaktioner på andras försök att kväsa eller handikappa oss. Jag smärtmärktes för livet – liksom skett med många – av åtskiljande erfarenheter inom emellanåt blott anade murbyggen vid egendomliga ägor. Kunskap som ärrats i oss alltsedan vi i vaggan erövrade hum av medvetande om jagets flytande och som dimsjok flygande mognadsgränser. ---

Extratillägg år 2013. När jag nyss tittade närmare på  ägarförklaringen i min - vår - gamla pianoskolebok inser jag att den inte gjorts av vår kantor, vilket nyss påstods här. Den stora tomma försättssidan har krävt ca 4 cm stor skrivradsrymd för en ovant lärarhärmande skrivstil, där ett par bokstäver påminner om mammas annars mindre och mer spetsigt drivna pennföring.       

                                                                *** 
     .    

      Mamma, nu i övergångens svettiga 50-årsålder blev alltmer hätsk, bitterilsk, mot mig - ständigt stressad av sin nu åren och dygnen runt krävande arbetsplats. Jag visste aldrig var jag hade henne från ena stunden till den andra. Hon var mycket jäktad och lynnig, men det var mest bara jag som stod i vägen när hon behövde avreagera sig. Gjorde jag inte det föreföll det som om hon behärskat sig till bristningens gräns, tills jag dök upp framför henne. Ofta ångrade hon sig strax efter ett utbrott och erbjöd mig då en kaka, eller sade åt mig att springa ner i källaren efter en hallondricka. Lärde så mitt nedpressade syndabocksjag att det skulle tröstas med frosseri på smaskig sötsak eller sliskig läskedryck. (Vilket nog bidrog till att ständig tandläkarbehandling dominerade många av mina livsår, med plåga och tunga utgifter.) Pappa drog sig vanligen tillbaka med en bekvämt avskärmande tidning eller bok så fort tillfälle gavs. Befann sig i osynligt barrikaderad tystnad; föreföll mig okontaktbar.

På Alebobacken vårvintern 1950, ev -51, med ''ruttet' istäcke

ännu kvar på sjön. Jag är mobboffer med örsprång och svår
att övertala till denna posering med mamma och kusin Allan. 

      I folkskolans sjätte och sjunde årsklasser tycktes några njuta av att håna mig och vilja öva upp mig till livsrollen som föraktat offer. Nu stod det klart att även Ulla vänt sig helt ifrån mig; hon hade definitivt valt deras sida som ville vara mina fiender. Lade sig kanske för framtiden på försåtligt lurpass med plågoandarna.

     Dagboken hade för mig varit ett andningshål där jag kunde avreagera mig och sökt formulera det som verkat svårt och fel i och runt mig. Det slog mig nu att kanske också mamma läst  den – att det var därför hon ibland brutit ut så oförklarligt häftigt mot mig. Så var det sublimerande avloppet delvis tilltäppt. Jag började skriva mer tillrättalagt, för andras ögon.

  Våren 1951, Birco, under mattpiskarstången,
 har blivit stor och  sliter sig ibland från sin löp-
lina.  Nere vid sjön, under alléträden, skymtar
 trädgårdsmätarens  nu färdigbyggda växthus-
anläggniing.

                                                                                                    

                  *                                                                                                                                                                                                                                                                                       

      Birco var min ende vän. (Efter honom hade jag ingen, förrän - som änglasända - först Märta i unnarydska bondgården Rangalsnäs och därefter Margareta, i byn nyinflyttade apoekaren Svenonius dotter, upptäckte min utsatta belägenhet och läkande gjorde mig till bästiskamrat. Den ena var drygt ett år och den andra mer än två år äldre än jag, båda rustade med smittande god självkänsla och inlevelseförmågas välgörande  hjärtevärme. Mer om tiden med dem har jag beskrivit  i Ogräs del 3.) 

På  vår   båt- och badbrygga varifrån Birco älskade  att
hoppa i  plurret.  Med det efter hjärnskakningen perma-
entade  håret  risigt  utvuxet.  Mona fotograferade.  Hon
 fick snart  egen hund, den bruna cockelspanieln  Kickan.

       Han drog iväg med mig ut i skogen, dit jag ofta rastade honom cyklande. Där satt jag sedan och läste med ryggen mot en trädstam. Han stod bunden vid något av träden intill och njöt av alla spännande dofter och ljud omkring oss.  Nere vid bryggan i Alebo älskade han att hoppa i och simma en bit. Efteråt rusade han upp runt mig och ruskade vattnet ur pälsen så att jag blev nästan lika blöt som han. Inte behövde jag känna ensamhet när han var med mig. Sedan han kommit till oss upplevde jag mig aldrig mer utlämnad till fasans skräckstunder där hemma, som tidigare i mörka vinterkvällar då inga andra fanns i huset. I varje fall inte vänliga varelser av kött och blod. 

Tusse med mig, nog  våren
1949,  då jag var tio år.

       Utom mössen. De utsattes för dödsfångsthot i klämfällor sedan min barndoms sista katt, den grråe och knappt årsgamle Tusse, skrämts upp i en telegrafstolpe – eller kanske var det en eldito. Det var en gästhund, kapten Berglunds foxterrier, som jagade upp honom i den. Han lyckades fly för livet ända ut på eltråden – drygt en meter, som vore han elvirtuos lindansör. Chockfryst orörlig,  dubbelvikt livlös,  hängde min kattkamrat där uppe tills pappa med båtshake lyckats peta ner honom. Följd av bland andra mig i relativt stor och intresserad åskådarskara ur pensionatsgästers och grannars publikunderlag. I höjdanom fladdrade länge tussrester kvar av mitt keldjurs fastbrända päls. Lekande vindar smekte den i ledningens himmelska kontrastlinje mot skysvepande molntussar. 

       I kyliga vinterkvällar tänkte jag sedan alltid på gråtigrerade Tusse när jag hörde efterhängset trägna teletrådar sjunga sin entonigt vinande jamlåt.

           Någon gång mot skön tid av hägg och syren hade Birco blivit elva månader, stor  och stark – ibland otåligt skällande. Flera gånger slet han sig loss från löplinan vid Lillestugan där han kunde rusa fram och tillbaka en bit: gjorde sig fri för ett par egna långrundor. Ena gången gav han sig på en  löpande hynda som stått bunden i byn, fick jag veta.

       Mamma klagade över hur han hårade ner också, fastän jag ofta och grundligt borstade honom. Visserligen hade vi inför vårhelger och sommar redan börjat flytta ut i vår kära Lillestuga, men också där ville hon ha snyggt omkring oss. Det värsta var att han skällde och skulle störa  gästerna när det nu snart blev först pingst och sedan högsäsong. Än gick jag i skolan och kunde inte alltid vara iväg med honom på annat håll.
                                    Mammas enda fotoverk:

      Kanske  fick mamma i sin ungdom  tillfälle  att fotografera, och öva hunddressyr.      Möligen hos skilde doktorn med halvvuxen dotter som ägde  jakträtten  på  Bolm-      sö och som hon på 20-talet hushållade åt.  Den  enda  gång jag såg  henne foto-      grafera var när hon korthugget sagt åt mig att ge henne kameran, för hon ville ta       ett bra kort på oss. Därpå instruerade hon mig att hålla vänster hand över Bircos       vänstra framben, sedan jag först lagt den över hans högra. Hon måttade ett tag       innan hon tog fotot - tydligen noga med att garagedörrens måltavla för vårt luft-                                  gevärsskytteskulle komma med i bild. Utan att jag visste det var det redan be-stämt att polisen nästa morgon skulle  hämta  och skjuta  min hund. Han hade rymt  från mig, och som hyndjagande Alebohund - skämt  ut  oss, för sista gången.Vårt inte ens ettåriga gemenskapsöde var beseglat. Senare fick jag veta att denalltför Lassiepopulära collierasen avlats för hårt  - därpå salufördes den sällan un-der många år.

          En kväll sade hon till mig att han inte fick sova på sin vanliga plats i mitt rum. Hans liggmatta togs ut till ett hörn vid köket.

       - Du måste vara mycket sträng mot honom och uppfostra honom bättre, annars får du inte ha honom kvar.  Säg nu på skarpen till honom att han måste ligga här helt tyst i natt!

       Medan hon sade detta såg hon mycket allvarligt på mig. Jag kände mig oroad och nedstämd när jag önskade min hund god natt, utan att knappt ens ge honom en kram eller klapp ställde jag mig till sist i dörren och sade med hög och bestämd röst:

     - Ligg nu där –  och du måste vara alldeles tyst!

     Jag såg honom skarpt betvingande in i ögonen, så som mamma nyss sett å mig. Han mötte undrande min blick, sakta svepande med svansen. Såg ut som om han försökte vara till lags och ville förstå varför jag plötsligt blivit ovänlig mot honom. Varför han hamnat i onåd. Med svidande hjärta stängde jag dörren. 

      Det var sista gången vi sågs. 

      Inte ett ljud gav han ifrån sig från sin plats vid köksspisen, vad jag kunde uppfatta.  

        Nästa morgon väckte mamma mig ovanligt sent. Jag åt snabbt frukost och gav mig iväg för att hinna till skolan. Hon sa åt mig att gå ut genom tamburdörren på husets framsida, vilket var tväraste vägen till cykelstället nere vid alléhäcken.
        Jag frågade inte ens efter Birco, trodde väl att han som vanligt  hölls i löplinan  vid Lillestugegaveln på bakgården.

        Då jag kom hem på eftermiddagen var mina föräldrar återhållet upprörda. Mamma utbrast:

      - Åh, Kerstin – såg du allt blodet på vägen!

Nej, jag hade inte sett något blod alls. Gud lät mig slippa det.

       Ulla såg jag inte till i all denna förstenande sorg. Hon var väl, som vanligt dåförtiden, i sin Värnamoskola.

       Så fick jag veta att byns polis samma morgon hämtat  Birco och kört iväg med honom i sin bil. Det hade bestämts att han måste skjutas eftersom han slitit sig mer än en gång och sprungit omkring, vilket var förbjudet. Påminnande om en Hollywoodstory med Lassie i huvudroll: den hundens äventyr hade vi i min by inte hört talas om än. Ingen av de filmerna hade då visats där, såvitt jag minns.

       Det fasansfulla var att Allan Polis tog hunden till skogs, band honom vid ett träd i  långt rep och från stort avstånd ställde sig att övningsskjuta på honom. Så småningom  råkade han skjuta av repet. Birco lyckades därefter ta sig nästan ända hem, sönderskjuten och eländig. Släpande sin bakkropp måste han till slut ge sig och dog av blodförlust. På långsluttande landsvägsbacken, med utsikt över Alebodal - tror jag.  Med utsikt över vägkanten där jag mc-hjärnskakades några månader tidigare.

       Detta gjorde polisen för att öva sig till att bli en god skytt och accepterad som lämplig medlem i ett av byns jaktlag.

                                                                   *
   

           Min far var djurvän.  Han var en bra – inkännande - hovslagare, som med tiden blev krumryggad av alla timmarna  böjd över hästhovar han sömmat nya skor på. I smedjan eller miltals omkring i bygden. Liksom sin far hade han god hand med även det oroligaste djur.
             Ett par år tidigare fanns med oss en vitröd katt som var ovanligt klok och som hela familjen älskade högt  Han hette Pelle och betedde sig som en hund, sa alla; följde oss överallt dit vi gick. Satt i kylan utanför och väntade tills vi – vännerna -  kom ut igen, även när vi varit på bio i Folkets hus. Men han blev mycket sjuk, kattpest tror jag det var. Mina föräldrar skaffade medicin åt honom hos veterinären i Reftele. På den tiden var det högst ovanligt att folk på landet kostade på en katt sådana ansträngningar och pengautlägg. Ansågs ännu galet eller skamligt att göra så. 

            Till julafton fick Pelle återfall, blev svårt sjuk i fruktansvärda plågor. En oskriven lag i byn sa att man inte stör grannar den dagen med något så trist  som att skjuta  ett husdjur. Pappa lade honom i stället på huggkubben och skilde snabbt huvudet från kroppen, liksom han för middagsmål många gånger gjort med tuppkycklingar. Inte för att han var grym utan för att hjälpa katten.

            Han hade också dränkt nyfödda kattungar. Sådant lärde sig uppväxande pojkar på landet förr. Det var nödvändigt. Ulla och jag kom som små underfund med det. Vi hade då den underbara svarta Sessan, som snart var barnlös igen varje gång hon stolt visat oss sina ungar i mjuk sågspån vid skorstensmuren uppe på Lillestugeloftet.          
           Vid fiske knäckte han fångstens nackparti med ett snabbt och hårt beslutsamt slag mot båtrelingen.  Men vår far hade aldrig lyx- eller nöjesdödat. Nu hade han och mamma anförtrott vår besvärlige men underbare Birco till lagens vidrigt skjutivrige väktare; utlämnad som levande måltavla i besinningslösa skottskurars eldorado åt en hämningslöst och känslokallt övande fanatiker .

      Själv var pappa aldrig intresserad av jakt och ville aldrig skaffa licens. Det enda kommunala uppdrag han ville åta sig var i hälsovårdsnämnden där han mer än en gång  varit med och ingripit  mot dem som betett sig som djurplågare, kanske av senilitet vanvårdat sina  djur. Han såg och hörde ju mycket när han var runt mer än halva Västbo och skodde hästar, i skum ladugårdsspilta.

                                            *                                               

       -  Inte var det menat att bli så här, hjälptes mamma och pappa åt att förklara. 

        - Det är fruktansvärt vad Allan Polis gjorde. Egentligen borde han anmälas. Men vi har bestämt oss för att inte göra det; det här blir ändå en stor skam för honom att bära i byn. Är synd om honom också, tillade de. Han har ju så många barn att försörja, och ena pojken är medfött hjärtsjuk…

         Jag bara teg.  Kunde först inte fatta att detta var annat än en ond dröm. Birco var min bäste vän. Min ende vän. Kvällen innan hade vi för första gången någonsin skilts som om jag var hans ovän. Hans fiende.

          Det jag framför allt inte kunde fatta var att mamma sista kvällen sagt åt mig att jag då måste vara så sträng mot honom. 

Maurice Sendaks collievän.

         Måste fostras bättre, så jag kunde få behålla honom, hade hon sagt. Men nu visade det sig att det då redan var bestämt att polisen skulle hämta och skjuta Birco tidigt på morgonen. Han hade legat där i sin  ensamma vrå tyst och lydig, som han blivit tillsagd  Hela natten. Denne kamrat som brukade gå runt från rum till rum och kolla att vi alla låg i våra sängar. Innan han själv slog sig till ro för natten,  förvissad om att hans fårahjord var samlad.

             Senare, på morgonen…  Han måste ha trott att detta fasansfulla hände honom för att jag plötsligt och oförklarligt blivit ond. Som såg på honom med hemska blåhårda stenögon det sista vi sågs.

          Den mörkt undrande hundblicken som mötte min den där godnattkvällen – än med hoppets glimt i sig - följer mig genom hela livet. Söker förklaring.

          Inte ens när mamma blev gammal och mer mild till sinnes kunde jag förmå mig att fråga varför hon fick mig att vara så hård mot Birco när vi skildes före dödsskotten. Ville tro att hon inte menat något illa. Men jag tänkte att hon nog inte skulle kunna förklara. Var rädd att jag skulle bli uppriven om jag tog upp det, kanske då började anklaga henne för både det och annat.

           För hennes skull hoppades jag att hon hade glömt. Också att hon en tid senare liksom fördömde mig och förbannade mitt liv medan hon gav mig en nybroderad så kallad bönpall, som egentligen var en fotpall, ihop med sin mors svarta kyrksjal.   

           - Detta ska du få av mig! sade hon ursinnigt - sammanbitet. Sedan sägande sig hoppas att jag skulle få ett lika svårt liv som hon (menande min mormor eller sig själv?). För att kunna begripa. 

             Mamma hade då fått för sig att jag önskade mina föräldrar döda. Men jag hade ”bara”, tyckte jag, drömt och skrivit ner en teater- eller filmstory med mig själv i vuxna huvudrollen: likt Pippi Långstrump ensam i Stora Huset. Vilket jag med stor glädje och inlevelse privatmöblerat inom detaljerad planritning. Där fanns ingen pensionatsskylt. Himmelskt distanserade föräldraparet, tillika systerproblemet, hölls långt utanför fantasiramen.                 

       Den närmaste omgivningen tydde kanske alltför bokstavligt, och fördömande, mina nedtecknade dagdrömsverk... Som ibland handlade om ”mig” i färd med regigivande av vuxenlivets tänkta möjligheter, inte sällan på teaterscen eller i filmateljeers kulisser. Även dessa noggrant arkitektplanritade, för att te sig verkligare när jag levde mig in i den och andra miljöer.       

       Fast, när allt kommer omkring: jag kunde nog få ett liv som     ter sig så här meningsfullt bara tack vare att jag växte upp i en omgivning som fullt ut tog mig och mina tankar på mycket stort  allvar. Under framtidshot. Beredd att till och med våldta mitt innersta, genom dagbokserövrande. 

           Gång på gång bad jag sedan Gud om att få ett ännu svårare liv än det som tillönskats mig, för att kanske kunna övervinna modersförbannelsens återkommande mormorsöde.        
       (Och så fick jag, när Odette var baby, en granne som var journalist på stor veckotidning i samma förlag där jag arbetade. Han ville pröva en tysk expert, med doktorsgrad i grafologi, genom att min handstil analyserades innan Året Runtläsarna utsattes för densammes tjänster. Han träffade  helt rätt i flera  avseenden, särskilt betonades min ådra för filosofi och religion. Bedömningen avslutades dock negativt genom en fråga om varför jag var så rädd för att vara kvinnlig – mitt liv kunde sluta med katastrof! Min man gav mig triumferande sidoblickar och hånskrattade medan han för grannen/kollegan och mig högt läste upp det utlåtandet av grafologidoktorn. Jag tänkte då att mitt mödosamma äktenskap knappast uppmuntrat feminint ”svaga” drag i mig.

       Men kanske var det den moderliga ödespräglingen få år tidigare, och därur sprungna idén till övermodigt konstruktiv nyskaparbön, som gav genomslag i handstilen när jag var nygift och ännu inte hade fyllt 20 år...).  

                                                  *

               Ett par dagar efter Bircos död skrattade mamma samman med Irene och Maj-Britt, de båda tonåringar som ett par år i följd arbetade i Alebo och nu just börjat sin anställning inför den tilltagande sommarsäsongen. Det var en skönt solig lördag och de hölls ute vid vinbärsbuskarna i förmiddagens kaffestund och pratglädje. Jag kom just nerifrån badhuset där jag suttit och läst i glasverandan.

Detta foto är av senare datum än tiden för händelserna som beskrivs i texten här intill,  nog        1952. Under en  av våra  glada kafferaster fotograferar Ulla oss: Fr  v  gröngrässitter Irene         
 nedanför pappa,  därpå  mamma, Maj-Britt och  jag.  I bakgrunden plommonträd, vinbärsbuskar,rabarberstånd och mycket mera.

       - Du ska få en femma av mig, ropade mamma med ett varmt leende medan jag närmade mig. Så får du följa med Irene och Maj-Britt för att ta reda på din framtid. Vi har ju fått en zigenerska till byn och hon har erbjudit sig att spå. Hon måste få tjäna en slant.

         Det högg till i hjärttrakten när jag tänkte på hur jag dagen före Bircos död hade cyklat med honom förbi zigen-arnas nyblänkande husvagn. Den stod uppställd nära brand-stationen på andra sidan Västerlånggatan, en bit från Unne-ån. Den unga vackra zigenarkvinnan hade upprörd stått i dörren och ropat - kanske efter oss – men jag hörde inte vad. Min collievän drog mig och vi  höll hög fart. Strax intill henne stod en mörk hund bunden.

      Senare fick jag veta att det var zigenarnas tik som Birco gett sig på när han slitit sig och sprang runt sist. Tänkte senare denna siandets dag att det nog var därför som hon den där dagen skrek efter mig. Hade väl känt  igen honom när vi var på väg förbi. Kanske sade hon till Allan Polis att det var den hunden som var skyldig, han som i hisnande fart drog en flicka på cykel…

Andras husvagn.

       Jag kände mig liksom viljelös. Tog emot femkronors-sedeln och cyklade en stund senare med Irene och Maj-Britt till husvagnen och knackade på. Jag väntade utanför tills de en och en varit där inne och blivit spådda. Så klev jag själv in från den lilla dörrtrappan och gav zigenerskan pengarna. Hon visade inte om hon kände igen mig som ihjälskjutne Bircos cykeldragna föredettamatte. Bredvid henne, i sängen, satt  två söta och tysta barn, storögt och allvarligt lyssnande på vad deras mamma sa till mig.

      Hon höll min hand, såg ner i den medan hon siade:

      - Du ska läsa och lära dig mycket, arbeta med tidningar. Med att skriva och sådant. Två barn får du, men du gifter dig inte förrän du är hemskt gammal. Och då får du fler barn. Men först får du en flicka när du  är ganska ung – 19 år, preciserade hon - tre år senare en pojke också.  Den du är gift med då är flickans far, men han är inte din riktige man. Och han är inte pojkens pappa. Hemskt ensam blir du. Du får det så svårt att du knappt klarar dig. Sjuk blir du också. Överlever nästan inte; du är liksom på andra sidan ett stort hav som är nästan omöjligt att ta sig över. Men du klarar det ändå, till sist. 
        När du är  hemskt gammal kommer äntligen din riktige man till dig.  Fast han är inte gammal. Och ni har träffats tidigare i livet.

      Det var visst något alldeles fantastiskt underbart som väntade mig  (senare tänkte jag att det kunde vara Brudgummen Döden...). Som hon började berätta om – men plötsligt avbröt sig. Sade ingenting alls mer. Inte ens adjö. Reste sig från stolen på andra sidan bordet och kröp upp i sänghörnet där hon drog sina barn intill sig. Som ville hon skydda dem från vår framtid. Satt där och såg spänt på mig. Gav intryck av att ha blivit förskräckt genom det hon i min hand sett eller anat och känt av kommande tider.

      Minst sagt underlig till mods reste jag mig från stolen vid bordet och lämnade husvagnen. På samma gång beklämd och upprymd. Det kändes som om jag varit med om en högtidlig genombrottsrit, något stort. Inte bara för det hon sagt utan mest för hur hon sett på mig och betedde sig mot slutet. Som om hon blivit skälvande upprörd inför det hon uppfattat och försökt tolka av mina utsikter och vårt gemensamhetsöde.

       När jag kom hem hade Irene och Maj-Britt berättat vad deras spådomar i huvudsak gick ut på. Jag tyckte mig uppslukad i ett tungt mullrande framtidsmoln. Men efter en stund försökte också jag uttrycka det jag fått höra om blivande livet. Berättade så:

Odette och kusin Lena, skymtande t h, talar om hur det är att vara
storasyster medan de vaktar knappt två månader gamle Jonas. 1961.

      - Jag  får en pojke som inte har någon far, är ensam om honom. Men inte om flickan, som jag får när jag är rätt ung  – fast hennes pappa är jag gift med utan att han är  min man. För min riktige man gifter sig inte med mig förrän vi träffas igen och jag har blivit jättegammal.  Men då är han ung…

       Vem kunde rätt begripa innebörden av mitt varslade livsödes möjligheter?

        Mamma tänkte inte på någon ”dödsgum” utan fattade det invecklade budskapet som det föll sig enklast för henne, sade:

         - Då får du ta hit den där pojken, så ska vi hjälpa dig att sköta honom. Det  ordnar sig!

         Hon var på så välsignat gott humör den dagen, min mamma. Ljuslynt som hon egentligen var, när hon riktigt var sig själv.

          Några år senare samtalade jag med henne om att det alltid känts sorgligt att hon i hela sitt liv haft det så svårt. Att hon var en martyr. Då blev hon mycket ledsen och sade att det hade hon aldrig trott att någon uppfattade henne som. Martyr ville hon inte kallas.

Runt år 1920 står Elsa för kaffebordet vid födelsedagsfirande hos vännerna på Össlöv utanför Ljungby. 12 årig hade hon där sin första anställning, som barnpiga och allmän hjälpreda.

        Så berättade hon hur det var förr, när hon var ung och slet från tidigt till sent. Då hörde hon ofta av kamrater och andra att ingen annan jämt var så glad och finrymd i sinnet som hon, Elsa från Fällan. För hon trodde på framtiden och arbetade mycket hårt för den.

                                                *                                                                                                                                                             

          Bortåt femton år efter den där spådomen satt jag en kväll med mina små barn i Vallentuna. De hade somnat; jag var vuxenensam, som vanligt. Bland Schopenhauerluntorna om viljans dödande som jag lånat från biblioteket låg också den mörkbruna dagbok jag fått i julklapp av min mor och skrev i runt 1950, mitt livs nog svåraste tid. Nyligen hade jag funnit den i en kartong med gamla papper.

Odette och jag julklappsfotograferar oss,
1959 då vi bor i Roslags Näsby.

        En gång tidigare, när Odette var nyfödd, hade jag också råkat få den under ögonen. Det var i samband med att vi flyttade till en liten tjänstebostad på två rum och kokvrå högst upp i en Roslags Näsbyvilla. Jag visade den då för Björn, nyfödda Odettes far. Han hade nyligen börjat gå i psykoanalys hos Helena Rodhe, som han hoppades skulle befria honom från stamningsproblem. Hade därför även hemma talat mycket om sina barnaårs känslokamp. 

      Mina barnsliga kråkfötter beskrev innersta såren i tolvårsålderns utanförskap. Björn bläddrade lite fram och tillbaka i den läderpärmade boken. Lade bort den med sitt på mig alltför ofta utövade hånskratt.. 

         Han påstod att det var det fånigaste han någonsin läst. Tänkte och skrev jag så, då tyckte han att jag skulle slänga både dagboken och alla planer på att skriva alls. Borde aldrig visa sådant för någon; det bevisade bara att jag var oduglig, löjlig. Alldeles ofattbart och skamligt dum (vilket han ofta redan uttalat eftersom jag var så föraktligt kravlös och kulturellt stillös att jag låtit mig anställas till arbete med veckotidningar, och serierutor samt gjorde nya fåntidningar: Sveriges första idolmagasin, till exempel - om Elvis Presley...).

         Sedan hade den där bruna dagboken blivit liggande: jag trodde att jag slängt den.

         I åratal därefter, nästan på livstid utom vid enstaka benådade tillfällen av inspiration, erfor jag skrivkrampens ”lathet”. Så småningom klottrade jag dagbok som vuxen, varur detta Ogräs till sist kunnat gro.

        En tid grubblade jag på hur jag skulle kunna ta livet av både barnen och mig utan att de behövde plågas och bli skrämda.  Men jag kunde inte fundera ut något sätt. Och så mamma… Nej, jag och mina barn måste försöka fortsätta så länge hon levde, bestämde jag. Hon hade redan haft det sorgligt nog i sitt liv. Och pappa med.

        Ett par år tidigare när jag suttit  i sådana svårmodstankar kom Jonas, min ljust lysande solstickepojke. Han rusade fram mot mitt knä, böjde sig fram och såg leende men allvarligt in i mina ögon medan han sa:     

        - Mamma, jag vet att du är en sån som lever ut ditt liv!        
       Och så sprang han tillbaka till sina lekar i barnkammaren igen. Som om han plötsligt blivit utsänd till mig med bud…. Hans ord kändes som ett litet underverk. Så oväntade. Han som var sen med att lära sig tala och förut inte sagt mer än tre fyra ord i taget.  
        Den här kvällen i Vallentuna satt jag och mindes även Jonas ord den gången, sedan  jag läst anteckningarna i min dagbok om zigenerskans spådom runt året 1950. 
         Somliga år var det tidvis så  intensivt jobbigt att vara jag  att  försöken att minnas enskilda händelser förvirras:  jag har besvär med att göra klart för mig vad som i säker ordningsföljd hände särskilt under åren 1949-51 och på 60-talet. 

        Siandet hade alla åren varit som borblåst ur mitt medvetande. Hittills stämde allt i förutsägelsen upptäckte jag vid dagboksläsandet... Allt - visst! Även sådant som jag nog inte ens undermedvetet kunde ha påverkats till. Plötsligt kände jag mitt ödesbundna livs ljusa baslinjer i mig. Optimismen steg och jag blev varm, mjuknade i hjärtat. Det skulle gå, vi skulle klara oss. Så småningom kunde kanske rentav allt klarna och meningen med detta underliga liv urskiljas, hoppades jag.
       Varken för Odette eller Jonas hade jag nämnt mina depressionanfalls dödslust. Den drabbade mig mest på jobbet eller på väg dit (fick mig mer än en gång att överraska omgivningen när jag – som vanligt med tillkämpat leende - sade upp mig). Jag tror att mina barn faktiskt uppfattade mig som en hoppingivande mor; om inte alltid glad så åtminstone positiv. Vi hade vanligen roligt ihop, utan leende tillgjordhet. Stämningen fylldes av Krakelspektakellåt, Sov lilla Totte och En torsdagskväll i Vedbaek. Därutöver en del barfotade Rameltonturer och mycket sagoläsande.

       Atmosfären i vårt hem upplevde vi mestadels som harmonisk och lekfull – utbrott av kiv och ilska var sällsynta. Kanske för att vi inte självklart ägde hela vardagslivet tillsammans utan värdesatte gemenskapens timmar. Åtminstone tills barnen kom upp i tonåren trivdes vi tre ihop, utan ansträngning. Sedan  upptäckte de att mina ärlighetsideal var annorlunda än vad kamraterna utsattes för av sina föräldrar; samtidigt som de – då och då - började finna mig fånigt lättlurad. Jämförelsevis. Till nya kamrater som Jonas tagit hem hörde jag honom om mig säga: ”Ropar man till henne att ett flygande tefat har landat på vår gård, då går hon ut och tittar efter”. En både praktisk och principiell lättrogenhet som fler än mina barn, åtminstone för en tid, sett som ett väsentligt drag hos mig.             

       För mig har detta gällt en av livets svåraste men viktigaste rågångar: misstror jag andra om  derasuppriktighet i ord och handlingar, tilltror bara mig själv sanningssträvan och ärligt motiv – då arbetar jag på min själs förruttnelse. Ty att tro endast sig själv eller sin egen grupp om att vara god leder till den värsta tänkbara korruptionen.                                            

Mycket läsande under Vallentunaåren
medan barnen sov eller lekte runtom.

                                  *        

       Efter denna dag då jag återfann zigenerskans spådomströst i brunboken funderade jag inte mer på att ta livet av oss. Egentligen hade jag nog inte på allvar närt de tankarna tidigare heller. Men jag drogs till att i fantasin rucka på gränserna runt livsslutet eftersom  yrkesdagarna ofta kändes utdraget plågsamma. 

         Ändå förstod jag redan i elvaårsåldern att dödsvägen var stängd för mig. Innan jag uträttat det jag måste, det jag kommit till detta liv för att bidra med och själv utvecklas av.                   

                                                                  

       Kort tid efter den här ahaupplevelsen genom min dagbok publicerades neurosedynskandalen. Vi fick i TV-nyheterna se små barn med händer och fötter men utan armar och ben. Liksom mina barn hade de fötts åren runt 1960. Första gången jag hörde om deras öden drabbades jag som av ett bedövande chockslag djupt ner i själens okända skrymslen.

        Det kändes som om nyheten i högsta grad riktades till just mig. 

        Medan jag väntade Odette fick jag under en kort period valium, även så medan jag viljestarkt ammade henne till sju månaders ålder. På Björns initiativ – eller rättare sagt Helena Rodhes -  sålde jag dessutom av min produktion till modersbröstlösa barn. Ty jag måste börja jobba ungefär tio veckor efter mitt barns födelse och därför gällde det att tappa sig i glaskupa för att hålla igång mjölkkörtlarna, intalades jag.

       För övrigt behövdes den modersinkomsten eftersom min volontärslön på Å&Å:s serietidningsförlag var  otroligt låg: fast en bonus kunde väl ses i att jag där fick chans att känna mig som en Devilaccepterad Diana, eftersom jag bland annat översatte Fantomens bubbleprat.

           Ja, nog behövdes tillskott. Ty Björns sköna Helena, psykologen som han beundrade oerhört och ständigt citerade hemmavid, hade sagt sig ta honom i analys som särfall; nöjde sig därför med liten slant från denne ofta arbetslöse man. Han upprepade ofta, som ett tjusigt vonobenyttrande, att hon sagt att honoraret från honom brukade räcka till hennes mjölkräkningar.

        Under väntan på Jonas födelse kunde jag inte sova, sedan jag på samma Helenas inrådan gått med på att allvarligt pröva om jag skulle adoptera bort honom så att jag inte behöll honom, eller Odette, av omedvetet egoistiska skäl. Jag bodde som obemärkt i lärlingsrummet hos slumsystrar i det då så kallade Träsket vid Regeringsgatan. För jag skulle symboliskt ”på riktigt” ner på botten – livssym-boliskt ”på riktigt”. Tyckte min mans psykolog som alltså plötsligt fått för sig att ta även mig under direktare behandling. Hon krävde, till allt annat, att jag skulle satsa helt på Björn och därför - utom barnen  - även välja bort mina föräldrar och bryta samtliga mina barndomsband. Eftersom han och de inte tålde varandra och hon efter hans svartmålande skildringar av dem i lantlig Åsa-Nisse-Pang-miljö hade fått för sig att de inte var värda annat.

        Till att börja med tyckte hon att jag nu skulle ta lån och börja på folkhögskola, vilket hos henne laddats med idékomplex i radikalromantisk fjärrmiljö.  Hon såg visst som värdelösa mina fyra tonår i realskola. Efter sju tröggenomsuttna år samt fortsättningskurs i folkskola (mina föräldrar var redan då svårövertalade till fortsatt skolgång). Hela mitt liv borde kanske tillbringas i parallellt grundläggande skolbänkar omtuggande ungefär samma stoff?

        Mot all rim och reson hade jag redan satsat långt mer i Björns och min relation än jag kanske borde ha gjort; i detta svekfulla förhållande där jag som det värsta upplevde att ord och praktik var väsensskilda och byggde svår vardag på falsk gungflygrund. Det högklassiga psykologproffset anade nog inte vilken bottenlöst tung och hopplös tid jag redan haft under varje dag ihop med hennes fan och min egocentriske Björn; i flera bemärkelser – särskilt medan vår dotter var på väg in i livet. Men jag lovade mig själv vid hennes födelse att trots allt inte ge upp äktenskapet förrän jag tyckt mig ha prövat alla möjligheter och funnit linan slutgiltigt utlöpt.

        Att jag nu skulle ha barn med en annan kan förstås så att jag hade nått bristningsgränsen, där jag undermedvetet inte sett någon annan utväg till att komma ifrån rollen som bekvämt ankare i min mans liv. Hoppades väl kunna få honom att vilja ha skilsmässa genom detta mitt till sin spets

drivna svar på ständiga svek, lögner och infam elakhets spel. 

         Men i det läget sade han mig att han ville ställa upp som far för det väntade barnet – såg det som ett rättvisesvar på hans egen mångfaldiga otro. Nu när det var min tur att ha felat ville han ta chansen att gottgörande bringa allt i balans mellan oss, särskilt för barnens skull. När han i detta sammanhang talade eller skrev till mig lät, som alltid, hans ord mycket självprövande och lovande. Men tyvärr hade jag slutat tro på dem. Kunde inte mer känna tillit för  honom.

       Redan som nygift fann jag anledning tro att han skämdes över att jag vid hans sida, den han erövrat, inte framstod som stiligare - och mer rikligt pengaflödande - kvinnotrofé. Han tålde mig inte, det var strängt taget aldrig tal om ömhetsbetygelser och hållande i hand: till exempel på långa och hungriga gångvägen mellan Vikdalen i Nacka och jobbet i stan. Nästan alltid gick jag ensam, jämt påfyllande nya papperslager i skorna eftersom sulorna genomslitits; de gånger vi skulle gå tillsammans fick jag inte gå vid hans sida. Då var det ju risk att jag skulle råka nudda vid honom. Och beröring, eller ens min närhet – ja, själva min åsyn irriterade honom lätt till ursinne.  I pargående upplevde han mitt sällskap som otäckt. Det speglade i egna otrohetssinnet fram behov att skälla mig för nymfoman och liknande föraktsynonymer till begreppet hora, trots graviditet. 

       Så jag vande mig vid att gå några meter bakom honom: hoppades att han skulle bättras  till sinnelaget, kanske efter fullgjord psykoanalys. Han, som tårögd  brukade tala om hur svårt han haft det som barn, utan ens ett minne av att  någonsin ha fått sitta i sin mors knä.

       Strax innan Odette föddes överraskade mig min svärmor Lillie med att säga att jag måste skilja mig genast efter hem-komsten från BB. Hennes son skulle annars förstöra mitt liv, trodde hon. För han var så lik sin farfar. Denne hade dött inte långt innan Björn och jag träffades på Poppius journalistskola  1957, då han försenat – en bit in på hösten – infann sig.

Lillie Rosenqvist gästar Unnaryd 1972. Sitter här i solen

 vid Ryalyckans  ingång, ihop med Odette och Jonas

 samt vår hund Gino.

      Mjukt vänliga och stramt verserade Lillie Rosenqvists sade och visade att hon trodde  mig om mycket. Hon kontaktade släktingar med klädlager i en lokal vid Kungsgatan, där en man hjälpte mig att välja ut en vacker havrefärgad dräkt i skön yllestruktur. Med den kände jag mig iklädd  skräddad elegans -  kunde betrakta mig korrekt uniformerad och självsäkert beredd att göra storstilad karriär som yrkeskvinna - i princip... Hon trodde på att jag i framtiden kunde hjälpa till med att ge oss kvinnnor ökad rättvisa även i det som kan hända inom hemmens väggar. Och hon ville stärka mig till det genom sin varning för ett fortsatt liv ihop med hennes son. Samt genom vad jag då, samtidigt, fick veta om hennes rosenqvistska liljeöde. Med en aggressivt  hånfull svärfar alltför nära inpå sig och sin familj. 

         Lillies beskrivning av honom föreföll mig gengångar-dramatiskt spöklik. Denne Konrad var en djävul, i hennes ögon. Inte minst därför att han var aggressiv patriark och bedagad kvinnotjusare som djupt föraktat sin äldste och mer mjuksinte son, Casimir – vanlig fabriksarbetare sedan han misslyckats med att ta körkort och gå in i faderns buss- och taxifirma.  Från barndomen kallades han Casse, ty han lyckades inte alltid med uppdraget att fostra sina ynge syskon. 

       Konrad gick in för att nedvärderande kränka honom och judiskfödda svärdottern Lillie, redan som nygifta. Medan den nybildande familjen till synes generöst fick bo på övre våningen i huskvarnska fadersboningen, med tjusig utsikt från höjderna utöver Vättern.

       Hon berättade att svärfadern en dag, då hon var helt nygift, kom upp till henne (”som Lilitlikt låg ovanpå”) för att våldta henne (...sedvanerätt för överhuvudet, förr, i somliga ''fina'' gamla släktmiljöer...). Om försöket lyckades framgick inte tydligt av hennes formuleringar, vad jag kan erinra mig. Hon nämnde också att det gått otäcka rykten om honom i samband med polisutredning sedan han anmälts för sexvåldsförsök mot unga flickor – som taxichaufför.  

       Den stammande men honom annars nästan kopielike sonsonen blev under uppväxten en hustyrann även han. Och nu hade min hårt prövade svärmor tyckt sig iaktta att han fortsatt betedde sig illa mot mig. Häri instämde hennes ljuslyntare yngre son, som ganska ofta kom hem till oss. Han är märkligt nog sin broders trefalt identiske namne  undantagandes tillmälesvalet av de två dopattesterade djurepiteten. Varav min man trots förstfödslorätt fått det andra i namnordningen.

        Det var när jag frågade Lillie om detta märkliga namnval för bröderna som hon berättade om sitt livs tragedi runt svärfadern och den om honom, för henne, alltför svårt påminnande äldstesonen. Hon sade också att våltäktshänd-elsen satt djupa spår inte minst i hennes man Casse och att familjen därför i flera år gick i samtalsterapi hos prästen Sven Carlsson. Han som efter sin Huskvarnatid blev präst på Ersta i Stockholm och där i sin bostad vigde Björn och mig  med bara Lillie som vittne. Vilket fick till följd att jag några år senare skrev ett brev till domstol om den otillräckligt bevittnade vigseln, för att kanske kunna få den ogiltigförklarad. Det var i samband med svåra problem runt hur umgängesrätten med Odette gick till.

        I de egna ögonen – och åtminstone ett par andra - så visa Helena Rodhe hade under alla förhållanden  en ”överföringspatient” son såg upp till henne som tillbedjansvärd gudinna. Och han utgjorde för henne ett ovanligt intrikat fall och intressant öde som hon fann anledning att söka möta med även okonventionella förslag till vägval. Min man talade enerverande ofta om hennes eleganta stil och östermalmskt smakfulla klass, vid mäktigt skrivbord mitt i proffsig boksamling från golv till tak. Färggrann konst omgav henne dessutom. Artistiskt avspänt stod på tamburgolvet travar av ramlösa dukar lutade mot väggarna: verk av hennes svåger Lennart, antog jag. Ja, nog var den yttre själsmiljön där på Riddargatan högeligen tjusig. Imponerande, på oss enkla uppkomlingssjälar.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   
       Fast radikalt vänsterpolitiske Björn Rosenqvist framhöll att han egentligen stammade från högförnämt folk: farfar Konrad var erkända  qvistfrukten av en särdeles quistfin adelsmans naturliga snedsteg - spårat till danskt ursprung, före  drottning Margaretas unionsdagar.  Ödesvald till nedkomst bland enklare folk än han som afkomma kunde finna rätt och lagom måste han finna sig i att betraktas som oäkting där det varken flöt  mjölk eller honung. Denne patriarkale farfar framstod ändå som långt mer värd än gemene mans äktaprisade  fallfrukt; åtminstone några av hans barn och barnbarn  ingavs den attityden.   

       Inför Jonas födelse - på Petrusdagen 1961 - placerades Odette i några veckor  på dyrt barnpensionat i Djursholm: bestämt av fru Rodhe, bekostat av mina utslitna föräldrar. Medan jag bodde som obemärkt i snälla slumdiakonissors lärlingsrum, nära  Stockholmsträsket.

                                                         ***     

       Sagolika namnet Odette hade föreslagits av Björn sedan vi först kommit överens om Johanna efter bådas våra mormödrar. Deras svåra öden hoppades vi få delvis  förklarade och rättfärdigade genom oss och vår dotter. Om än inte ursäktande samtliga i deras krets. Faktiskt ville vi lösa Odette och oss ur den förbannelse och ondska som  tyckts plåga våra förfäder och som hon och vi i  våra släktursprung hade att brås på. 



    Inför Jonas födelse gick jag för gott in som tolkande utformare av mörka syskonskuggan i försök att befria honom från den svåra sym-bolrollen som mytförverkligandets Odile.

       Efter bara ett par veckor och ett enda sammanträffande övergav psykologen mig. Hon ringde när jag just gjort mig hemmastadd i diakonissornas mörka slumlärlingsrum. Meddelade att hennes man - som jag aldrig träffat, leg läkare till professionen, förbjudit henne att träffa mig igen. För att hon var obalanserad efter sin sons död –  rättare sagt: försvinnande, vid en seglarolycka. De ansåg båda att hon därför givit mig alltför avancerad behandling. Men hon tillade att jag visat ovanligt seg tåga...    

       Sonens kropp återfanns visst aldrig.

      Innan vi kom så långt hade hon postsänt mig några enstaka lugnande eller sömngivande piller av diverse sorter. Antagligen djärvt förmedlade ur hennes mans provsortiment. Kanske var det därför han förbjudit henne att fortsättningsvis träffa mig för samtal. 

       Jag somnade inte av något av pillren. Men det ena gjorde mig alldeles känslolös i huden: jag kunde sticka mig med naglar och knivar utan att det kändes. Ändå var hjärnan klarvaken.  

     

       I ett litet kuvert, utan etiketter, tror jag mig minnas att jag fick de där pillren- fick nog aldrig veta vad preparaten hette.

     Reportagen om neurosedynbarnen, fick mig att tänka på morfin också. För mårfinverkan på mor så fin. Funderade över det morfin som min mormor fick med sig hem mot sina olidliga Fällansmärtor inför döden i magkräfta på förvåren 1914, av barmhärtige doktorn i Vittaryd som min morfar miltals kört henne till genom mörk Smålandsskog. I tider då man ännu inte lärt sig att dosera rätt. Den läkaren såg till att hon himmelskt smärtbefriad fick domna bort inför skakiga återfärden på gropiga vägar i hästdragen vagn.      
     Hemkommen från läkarbesöket gled hon snart, tidigare än doktorn förespått,  utan jämmer in i evigheten. Ifrån fattig man och en talrik barnaskara.

       Mitt vetandes praxis och beprövade erfarenhet har lärt mig att sjukvården mest alltid varit ett enda experiment-erande, med våra sinneströsklar och förtvivlansgränser. Som patient gäller, sannerligen, att ha tålamod. Än i dag händer det att vi lämnas att själva pröva på vad vi tycker att vi tål. Särskilt när vi råkar vara födda i u-land.