Del 3 - kapitel 1

**************************************** från OGRÄS memoarer - del 2926/ OGRÄSmmemoarer del 3 kapitel 1 Outärdligt störd, av en v-randtaggad cirkelklingas vevasst skärande och snart urdovt sorgmorrande läte, drogs hela min sinnekropp in i vildvilset ituskuren våldsklagan från en via sågfack just framskjuten trädstam, eller snabbklyvd gren. Medan den under överlägset stålhårda smärtspetsar i motståndshetsat ta ndbett obetvingligen föstes undan från levande närminne av sitt enskilda ursprungs trygga rotsänke i mustigt mörker, och den vindsmekta uppväxtens översta ljusstigarkvist. Snart, i avkortad styckeexistens, skulle denna stolta varelse bitslängas i tillfällig hög. Senare såg jag att en trotsmättat mjuk, milt solstrålefärgad och doftande träspånekulle hade växt upp under hanteringen av kaparens nu likgiltigt stopptysta hjulklinga. Den upproriska sågsången berörde mig djupt - kunde inte glömmegömmas hur spännande boksidorna under mina ögon än var. Gick genom märg och ben: från bark till kärna, tog korsvågat avtags vinande vänväg genom mina skärrade hjärnvindlingar och kroppens alla nervspetsar. Så - efter avbrotts tystnad: lugnt borrande ett tag utifrån trästockens periferi, igen. Och igen. Just minnesväckta gör upplevda vedkapningar ännu ont i hela mitt själv, skriar genomträngande vasst. Hårt. Av övermakt förs jag samman med ett närstående väsen, till gemensam upplevelse. Genom en plågoandes i oss smärtsamma övermakt. Outhärdligt passiviserande: dödsödsligt vevärkande - i höstlig frostdags klara Unnenkyla. Med abrupt tystade ljudvågorna ännu ekande runt Lillestugslängan på Alebos bakgård, och här i mina äldredagars vindslya. Pappa högg sedan veden i lagom stycken, till en jättehög. Så småningom bad han Ulla och mig att hjälpas åt med att bära in och stapla vedträskörden i vedboden. Trädoften njöt jag lika mycket av då som jag gör nu. Vi aktade oss för kådklibbiga granstycken medan vedfamnar lades från fotknölar till vår dryga huvudhöjd. Faderskapet självt travade det som måste högst upp, invid taket. I detta arbete var vi tre alltid mycket goda kamrater, som tillsammans ordnade så bra vi kunde för att slippa frysa under den kommande vintern. Vintertid skickades vi ut dit för att hämta lagom fylld korg med eldfängt bränsle, för påfyllning till kökets alnemätta vedlår samt för öppen spis och kakelugnars svarthungriga gap. Vi fick till vana att passa på med det vid kvällningens dassbesök, innan iskylande mörkret tätnade och plågade vår av yllekläder otillräckligt skyddade hud. Så var det före 1900-talets halvsekelskifte, som inledde den stora och stiligt vitblänkande AGA-spisens lucköppnarperiod i vårt kök. Och innan hela det då äntligen rör- och elementförsedda husets värmepanna installerats i brygghuset. Senare behövde vi mest bara sköta hämtandet av bränsle i form av lyxvedträn till hallens öppna spis - den murades genom försorg av en bland ägarna en bit in på 20-talet (liksom installerandet av eldstäder i matsal och tambur samt de vackra kakelugnarna i gästrummen: som vintertid dock mycket sällan kunde användas förrän det hemskt dragiga huset vinterbonats till åretruntöppningen 1950. De bars bitvis bort, ihop med spegeldörrade klädskåp och tvättkommoder, för att ge plats åt garderober samt hyllspegelinrett toaletthörns väggfasta porslinshandfat med rinnande varmt och kallt vatten.) Kaminen i Lilla matsalen fyllde vi med koks, till efter några år då det också där byggdes öppen spis. Genom lillestugdörren tog vi, undere hela vår Alebotid till 1963, vedstycken och pinnar att noga placera runt en till löst skrynklad boll ihopkramad tidningssida. Inför gnistlågande medverkan till värmande trevnad från härdad eldstads askbotten, under kalla uthusaftnars skönsprakande melodier ur orytmiskt flammande kagelugns- eller köksspiseld. - Titta nu, sade mamma mer än en gång och bad mig se ut på min far genom kökets fönster. Se hur han står där och njuter åt anblicken av vedhögen han fått ihop. Måste ibland ta en rökpaus bara för det. Beundrar sitt verk. Ett stort berg, nästan. Så stäIler han sig alltid och tänker efteråt, när han tycker att han har varit dukig och gjort något riktigt bra. Försjunker liksom i det. Begrundar. Funderar på om han ska göra sin hög till ett ännu större berg. Redan idag. Den här avståndstagande betraktelsevinkeln på sina förment (och fysiskt faktiskt, ofta) överlägsna män, samt - för inte länge sedan - förmyndare, tror jag har varit mycket vanlig bland kvinnor. Är kanske en dotterärvd attityd än i dag. När jag senare i livet drog mig till minnes de här påpekandena vid vårt diskbänksfönster tyckte jag att mamma för mig borde ha uppmuntrat denna förmåga som min far utvecklat (...och lagom ironiskt var det väl just det hon gjorde…). Till att kunna glädjas i det lilla, åt sådant som man förmått göra riktigt bra. Sa fint som möjligt. Kanske tusenkonstnärligt Jag uppmuntrade mina barn till det – också mig själv - i stället för att ständigt söka andras godkännande och gå in för anpassning efter omgivningens ofta nyckfulla eller likgiltiga tyckanden och låtanden. I senkommet uppror mot min mors vedbergssarkasm, kanske, försökte jag inpränta i mig själv och mina barn att yttre framgång och beröm är rätt oväsentligt - leder mest till tomhetens alienerade tristess. Tänkte att vår tävlinginstinkt i längden nog mår bäst av att uppmuntras till utmaningar av och mot den egna förmågan, efter förutsättningarna till olika tillfällens övning i livskonstnärskap. Hellre än att vanemässigt utsätta andra, eller sig själv, för jämförelsevist ofta hopplösa tillkortakommanden. Men vårt samhäIle har nu blivit så inriktat på medieytligt matchandes ögontjäneri att många riskerar att förtingligas till prilligt lyckopilliga saksjälar och konsumentrobotar - förströelseberoende pryldyrkare som riskerar att förfrämligas i objektskärpta jagvärldens infantilt splittrande omognad med sentimentalt egoin-riktade målfälla. Att mamma gjorde mig uppmärksam på självbeundrandets nackdelar har säkert varit ovärderligt för min utveckling. Men då, när det begav sig, uppfat-tade jag det mest som hånfull anmärkning som kastade löjets skimmer över pappa-jag-paret: vi började alltmer sammanfalla till ett väsen i min ännu halvdana och ganska omedvetna subjektvärld. Också jag brukade ju gärna stoltsera när jag gjort något bra - ju fler påtalade jämförelser som inbegrep fader Ernst och mig desto mer övertygande blev i min föreställning bevisbördan för att vi egentligen var samma horribelt haltande person och fån. Huvudsakligen. Att hon hon under några år ganska ofta delgav mig sitt missnöje berodde nog inte bara på att hon såg det som ett sätt att indirekt fostra eventuellt lata böjelser i mig. Hon genomlevde en svår period av sitt liv och behövde syndabock att lasta över en del på. Brådmogen kom jag tidigt i puberteten samtidigt som hon trädde in i övergångsåldern, från halvsekelskiftet av helårsbundna plikter alltmer pressad medan mörka vinteridevilans relativa lugn och ro mellan strögäster och kalasarrangemang försvann. Nu hade hon ständigt att möta inkvarterade främlingars skiftande förväntningar. Trycksvängningarna i hennes inre värld förvärrades naturligtvis av överansträngning och gjorde henne under flera år labil och lättirriterad. Efter Alebotiden såg hon mycket positivare på sin make – det var uppenbart, och det omvittnade de båda två, att de på Ryalyckan fick flera år som harmoniska och uppskattande vänner. Efter mycket slit i livets strid tog de vara på tiden att resonera om och inkännande försöka begripa sina erfarenheter utifrån till stor del gemensam minnesfond av medmänniskor och samhälleliga händelser. * * * Mer än gärna hölls jag i vår gästfria Lillestuga med dess ganska ofta regnfuktiga skogskantskuggas strävluft av nässelsnår och hönsburlukt tätt invid fönstren. Där, ovanpå vårt sommarbo, gick skorstenen upp genom oinrett loft som vi då och då rumsterade i när vi var i lektagen. Vid dess luckdörr i yitterväggen stod nästan alltid en stege: äntrande dess översta pinnar upplevde jag min första skrämmande svindelattack, blev plötsligt höjdrädd och undvek i fortsattningen att använda den till nödutväg eller geningång. Längst bort i den röda uthuslängans andra ände låg ännu framemot halvsekelskiftet två dass med tre respektive två hål vardera. Därintill vedbod och garage med gott om sidoutrymmen för cyklar och annat under innehållsrika långhyllor. De senare användes också som trappsteg för att ta sig till loftet och över mellanväggen till och från vedboden. På baksidan fanns vid dassgaveln en liten dörr varigenom fyllda skithustunnor togs till tömning . Rysande av busig nyfikenhet gläntade kamrat Mona och jag i den dörren ett par gånger. Men vi såg i dunklett inte ens skymten av fina gästers skamliga ändor, som vi hade tänkt avslöja för våra oskyldiga ögon i dassuträttande skedet av deras hålsittning. Den hemska sensation under exkreationens akt, som vi varit ute efter, gavs oss desto tydligare genom våra finkänligt nosande näsor, så nakenstudiets expeditioner runt bakre scenregionerna fick brått slut. I den pensionatrörelsedriftiga värdfarniljens knappt tilltagna lya hade rummet rustats med vitmålad rull- eller skjutdörr till ett än mindre kök. Med en ringhällförsedd liten järnspis som gav underbar värme samt kok-, stek- och bakplats för dem som en eller flera vinterhalvår bodde här: som min syster Ulla med växande familj, innan dess pappas åldertigna styvmor Hulda och vår Kusin Allan från Tiraholmstorpet Hagen: strax innan han gifte sig med mycket vackra Anna-Lisa I Hässlehult. Båda utrymmena hade även vanliga dörrar till en korridor med vid bortre väggen ett i ljusgrön nyans målat hyllskåp, inbyggt från golv till tak. Här hade vi "vårt eget" från tidig vår till höstkantens, för oss i viss positiv mening, gästfriare årsperiod. Denna av mig djupt älskade uthusgavel blev vårt helt egna viste först från 1947, då Alma från Perstorp på Bolmsö slutat som Alebos mångåriga kokerska. Till dess var utrymmet bak rulldörren hennes strängt avskärmade sommarrevir. Spisen var då övertäckt med vaxduk och vacker dukbrodyr - därpå stod blomvas och ställdes ting som på vilket bord som helst. Det hände att vi i regnigt råkalla kvällar tände en underskön brasa i kakelugnen, men sällan i den lilla svarta järnspisen. Dess sot- och trädoftande trivselvärme upplevde jag mest med pappas styvmor, tant Hulda, som var bostadens invånare under ett vinterhalvår, och med min syster och svåger som från hösten 1953 under ett par år redde sig ett trivseltjäll där. I korridoren fanns nära ytterdörren en innehållsrik kommod med i handfat, vattenkanna och tvålkopp i första hand. En lockförsedd slaskspann fanns på dess vänstra och en papperskorg på dess högra sida. Däröver en spegel samt en långhylla som sträckte sig längs hela väggen – tror jag mig minnas. På dess undersida fanns hängkrokar för klädesplagg. Vid kortändan mitt emot ytterdörren låg det förutnämnda storskåpet med rymliga och av diverse tygkvaliteter (samt malkulor) doftande hyllor. Där tog ett ganska långt bord sin början, med mangel ovanpå. Vår ofta dagtjänande hjälpfru och alltiallo, Karin "Ruff" Johansson, städade en hel del och skötte vanligen grovgörat i tvättstugan. Hon och något annat av oss fruntimmer, eller pappa ibland, hjälpte henne med att lägga klädstreckens lagomtorra lakansskörd: vid tjänlig väderlek gärna ute på bakgårdsbacken. Därpå hölls pappa vid Lillestugans korridorbord med vittfamnande manglandet. Samma behandling som lakanen rönte mängder med bordsdukar , servetter och hand-dukar. Örngotten inte att förglömma - banden skulle också vara någorlunda släta och snygga. Stryka slapp han, kanske för att han vägrade (liksom han inte ville göra sig prydlig till att tjäna som servitör - utom lite periferiskt, vid storkalas, samt vid begivenheter i trädgården). Men i övrigt hanterade han omsorgsfullt efterbördan till den sig evigt nygenererande vittvättvåndan. Förr hade dess huvudakt ägt rum nere vid sjön, tills vi efter krigsslutet (nog 1947) under den tillbyggda matsalen fick källare med maskinrustad brygghusstandard. - Det var tider det! Då, när man verkligen visste vad hårt slit med tvätten ville säga, minnessuckades det en och annan gång omkring mig. Då - när den blöttunga vittvätten i Alebo hanterades av starka och allt muskulösare armar vid Unnens strand. Nära det röda träskjul som dåförtiden fanns på den sida av badhuset som vette mot trädgårdsmästarens framemot halvsekelåren växande längor av binderiskjul och drivhus. Efter varierande tid i kall blötläggning för smutstyget gällde rödskrubbade händers såptvagning på hårt räfflade tvättbräder. Till att börja med i skållhett vatten och så småningom kokbubblebehandling som efter ett tag gavs hanterbar temperatur. Det drevs i kok i en mycket stor gryta, undertill vedeldad och upptill försedd med ett högtsträvande plåtrör varur rök steg mot skyn. Men vinden var inte ailtid tjänlig . Den blåste då och då upp sig och svepte i tjockt rökbemängda kastbyar ner vid sidan av kokgrytan och blandades med vattenångan runt den; skarp - och linnetygmättad - kändes denna luktförening av otyglade textiliers fläckrester i tjock såpångerök. Vindkasten omsvepte och halvkvävde ibland dem som slet med tvätten, ofta var det mamma och pappa själva, så att de tårögda bröt ut i hostanfall och klagoljud. Vattnet i de stora tunga karen - något av trä, de andra av zink - skulle titt som tätt hällas ut och fyllas på nytt. Det var svårt att undvika att bli nerblött och under vinterhalvårets tvättdagar blev lemmarna mer och mer steifrusna av väta och kyliga vindar. Ändå hördes ofta skratt från dem som hjälptes åt med skrubbande tvagning där nere vid sjökant///35/92+96och ämbar. Till och med när de tyngdes av slavgörat att från tvättbänkarna bära korgar med urvridna men dock blöta lakan uppför backen. Självtrycket av nedforsande kälivattnet under jordskorpan bjöd motstånd så att stegen kändes mer än dubbelt tunga just vid backkrönet invid landsvägen, även utan bördor att bara. Humom, sjävironin och lyteskomiken - över egna eller kanske varandras klämda brännsår vid isskärande tillkortakomrnanden – brukades vanemässigt som verksamt medel mot både värkande muskler och sårslitet knogskinn samt monotont arbetes tristess. Så lärdes jag av vuxna runt mig att uppleva tillfälligt svåra bottenstunder med verkligt överseendes från-ovan-distans. Från Lilllestugan, förbi gamla brunnen vid bäcken och matsalsgaveln, fastnyptes sedan tvätten av ibland köldstela fingrar i långa linor; hängtorkade så till konstlös men gärna rent vindsmattrande arbetsglädje för kaffestundssugna arbetsgänget. Vid det laget rusade vi barn, lycksaligt stämda i nyskaparsceneri runt tvagtvingat tyg, gömmelekande oss undan vuxna blickar. Dar ilades mellan och genom stänkvattniga vitflakens döljande ridåbanor - kvickt för att inte bli genomblötta och sura in på bara skinnet av överraskande drag och slängar i motblåsande plask- lakanssjok. Vilka både nu och då ville ge våra våtsmisksmitande kroppar bredsides kallduschar. Ett av mina allra första minnen härrör från trädgårdsmästarens gamla jordgolvade trälänga med dörr några meter från sjökanten. Jag är kanske bortåt tre år. Står ensam vid dörren ditin, med andra barns röster en bit bakom mig vid strandens vassrugge. Här ar rätt mörkt men längre fram faller ljus in över långbänk från ett litet källarfönster, nära det ganska låga taket. Det doftar intensivt och intressant. Mina näsborrar provar lukten: bemängd av mull, blandad med gödsel samt friska blommor och vissnade växter. Om vartannat. Några månader senare sade trädgårdsmästaren mycket allvarligt till mig att jag alltid måste hålla mig på golvet där - och att jag aldrig mer fick komma dit ensam och leka. Det var 1942. Efter den kalla krigsvintern då jag gått ner mig och varit nära att drunkna i bråddjupshålet som han gjort i sjöns is, att hämta blomvatten ur när kylan gjort hans brunn och slangar oanvändbar. Den har gången råkade han komma runt hörnet och överraska mig där jag krupit upp vid sidan av det stora väggfasta karet av cement, mer än meterhögt vattenfyllt. Fascinerad lutade jag mig just över kanten och såg ner på färdigbundna begravningskransar som stilla flöt på vattenytan för att hålls friska. I väntan på dödstrotsiga Jesuskorsets förevigande ceremoni, vari de skulle bilda färgrikt upplyftande och till livsmod inspirerande blickfång. Under de närmaste åren hörde våra grannväxthus till Monas och mina käraste lekplatser. Den tungt varmfuktiga luften där, med starkt fruktbar lukt av jord och vaxter i olka stadier av förmultning, med livscykelns mildare dofter inblandade, gav åt våra lekar en spännande exotisk - rent magisk! - prägel. De gick mest ut på att tävla i hur långt vi utan att upptäckas kunde smyga nära och lura på det strängt arbetande trädgårdsmästarparet. Som ofta befann sig i det nytillbyggda så kallade binderiet. De hette Anna och Ejnar Nilsson och var i likhet med Sunnerskogsbonden Tore - då ännu inte gift med vackra och rara Gulli - nästan otroligt hyggliga människor som aldrig någonsin blev irriterade på oss. Åtminstone visade de det inte. När vi blev lite större hände det att vi i mörkningen lekte spöken och försökte skrämma både dem och andra bybor med mystiska ljud och knackningar, där de i hemfrid satt vid tända trivsellampor. Vår egen skräck för hemska vålnader försökte vi så bota genom att kontrollera spökeriets utformning. Ingenting borde finnas som var farligare än vi själva, föreställde vi oss kanske, vagt. Vi busade inte bara mer eller mindre klumpigt och oskyldigt runt växthusens begivenheter utan nallade även av knappt mogna tomater: friskt starka i smaken, mycket saftiga och goda. Hänforande vackra dalior i underbara färger var annars den stora specialiteten . De drevs upp i sängar på en äng intill Sunnerskogs beteshagar, mot byhållet. Lasse Lind hette den magre, tystlåtne och i lugn vänlighet allra sagolikaste arbetaren i grannparadiset. Genom några av mina uppväxtår såg jag honom gå böjd där: grävande och pysslande förmådde han daliaplantoma att färgfrossande växa sig ståtligt höga. De föreföll oss respektingivande vackra, dem tjuvbröt vi aldrig av. Ejnar och Anna bodde i en låg stuga med ett par små rum samt kök och hall, vägg i vägg till skjullängan som rymde binderi och kontor. Under sin tid där fick de två barn: Sture och Margareta. De var yngre än vi båda som i grannområdets lekkrets var dorninerande amasoner. Men de ingick i våra stundom vilda lekar ihop med Monas småsyskon Jan-Åke och Rose- Marie. Ibland var också Märta och Yngve Svenssons pojkar, Rolf och Tore, med i vårt gäng. Gamla Linnea, mager, lång och lite krökt i ryggen, bodde i det mycket gråa hus som heter Dalhem och runt sig och den lummiga trädgården hade en högvuxet grönskande syrenhäck med omväxlande blå, rosa och vita blommor. Invid detta ställe, snett bakom i backen, fanns byggnaden som brukades till andelsslakteri. lnnan Monas åkeriägande far Åke Danielsson började köra traktens djur till slakteriet i Halmstad hördes härifrån i tidiga onsdagsmorgnar hemska skräckens tjut från dödshotade djur, ännu några år in på 40-talet. Under ytterligare några år hängde jaktlag i det slaktskjulet upp och efterbehandlade sina älgar. Kanske också en del andra byten . Smygande lurpassade min vän och jag även där. En gång. Med ålderns rätt livstrött dog så småningom Linnea borta på Dalhem. Huset köptes och renoverades av trädgårdsmästarns som där fick det stort och fint med blank AGA-spis, badrum och allt. Men Anna fick få goda år där: hon drabbades av svår struma och syntes sedan aldrig, inte ens i trädgården kring huset Pappas styvmor, tant Hulda, var vår alltid vänvarma åldermor och bodde alltså hos oss i i Alebos Lillestuga vintern efter det att Fransabo sålts. Därpå skulle hon för ett par år ha husrum i den lilla stugan vägg i vägg med trädgårdsmästeriet. Det var ingen lång flytt. Bara nerför backen, till början av Aleboallén nedanför slänten snett över vägen togs hennes saker och ting när hon måste flytta bopålarna . Så som genom tiderna ofta varit gamlingars Iott. Periodvis bodde Hulda också i Halmstad hos sin dotter Elsa. Men ibland var det i stället den senare som med sin flicka Catarina kom till Unnaryd på besök. De dagarna blev stämningen i Alebo med ens gladare för mg. Fast i början var jag svartsjuk när mina unga fastrar, deras bror John också för den delen, i tät följd fått sina första barn. Plötsligt var jag inte längre den minsta som fick särskild uppmärksamhet vid släktträffarna . Kusinkonkurrensen var svårsmält. Och den fick mig att förstå vartör Ulla emellanåt tydligt hade upplevt mig som en stötesten, som hon då och då fick för sig att fostra genom tålamodsfrestande prövningar. Viskande retade hon mig för min potatisnäsa och fula uppsyn tills jag skrek ikapp med henne när hon ropade till mamma att jag var dum och arg och slogs. Vår moderliga domare kom och bannade mig för att jag var bråkig. Det upprepades såpass många gånger att man kanske kan säga att ett visst reaktionsmönster uppledades för min ledsna ilskharm under växelverkan med binjurarnas adrenaiinskurar. De flesta småsyskon har nog erfarit en tvehågsen familjemedlems uttrycksbehov i rollskiften från prövande piågoanden till hygglig kamrat, som inspirerar till leklustiga äventyr. Närmast badhuset som blev annex låg, åt Lidhultshållet till, ett gammalt ovanligt långt enplanshus där gamla Britta-Stina bodde. Hon var Tore i Sunner-skogs farmor eller mormor, tror jag, och förekom i min barndomsvärld bara i ett smalt fönster. Därifrån brukade hon till vår förskräckelse hällla ut slaskvattnet och sin pottas innehåll, ner i diket som flöt därunder för vidare befordran ut i sjökantens vassrugge. Annars syntes hon aldrig till - huset låg där så grått och tyst. Det vitmålades en gång, men väders slitande tand hade dystergnagt dess lysande färg. När vi barn hörde slaskfönstret öppnas tystnade vi respektfullt. Hon såg fruktansvärt sträng ut och låtsades aldrig om vår existens med ens en blick. Vi var rädda för henne. Mamma och pappa hade varit mycket allvarliga när de sade att henne fick man absolut inte reta, inte på något sätt. Det kunde vara farligt. En dag sades Britta-Stina ha dött och var sen helt borta ur vårt grannleds-medvetna följe; hon oroade oss inte mer i det smala fönstret. Aidrig mer öppnades det av en varelse som vi inte fanns till för, med en mager och i vår fantasi hotfullt klolik gammal kvinnohand. Bortom Britta-Stinas stora trädgård, snett nedanför tanterna (Brun, Grön och Gredlininspirerande, ungefär…) Hellströms hus, bodde Linne (namnet betonades ej blomsterkungligt utan som lakansvävens tyg). Kanske hette han egentligen Linus, men det var det aldrig någon som sade. Han var nog i Linneas och Britta-Stinas ålder: så där runt de åttio när jag var femårsåldern. I min förställningsvärld kom han att personifiera den gode gamlingen och fyllde i viss mån tomrummet efter min morfar och farfar - de båda som dog ett tiotal år innnan jag föddes. Hans hus var stort: i två våningar, rött och underbart. Det låg nära strandkanten, med brygga och båt nedanför kökstrappan. Nära snett över vattenskvalpade sig Kärleksöns strandkanter med stiliga tallar, däribland det trädoftande klätterträdet som var det bästa i världen. Med mjukblankt kopparfärgade barksjok: farligt hala.